När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Det är klart att tankrna vandrar, det var ju nästan så här det började då för två år sedan. Darrar och gråter. Jag vill inte, jag vill till Älvdalen och Växjö inte det här, inte nu, inte nu när allt är så jädra bra.

Snart är hela familjen samlad på ett och samma ställe, jag önskar att det vore hemma. Den ena åker därifrån och den andra dit. Nu är jag lillasyster fullt ut, lillasystern som blir som storebror och jag vill inte, jag vill inte det här. Släng in mig i ett rum med duvor istället för det här skrämmer mig mer än deras vassa klor. Panik av smärta, panik av att vara så ömtålig, panik över att inte få göra det som planerats och längtats till.

Akuten.

Läget var ungefär detsamma som nu fast ändå inte. Himmlen var isande klarblå och kanonerna gick på högvarv. Sälenhelg som alltid då.

Tillbaka. Eller nått. Det stora och det lilla har hunnits med. Har likt en hare hoppat från ställe till plats. Blev bilåkande ännu lite längre söderut och värmande vår, försök till att packa med mig den uppåt men, icke. De gammla vännerna i omgångar, vin och te, snacks och morotskaka, förundran och förväntan. Ibland blir allt så självklart men ändå vill jag blunda, vi sa ju att det alltid skulle vara lika som förr men, ibland blir det inte som man vill. Nils och Henrik var i alla fall som dom alltid varit och kommer vara, det är ofattbart skönt att veta att dom är mina. Hemtenans skrivning har blvit förlängd och jag har äntligen fått koppla av fyra dygn i sträck utan att ha dåligt samvete. Glad påsk.    

Pinsamt. Fruktasnvärt jobbigt. Pinsamt. Övertröttad är nog bara förnamnet, nu blir jag säkert sjuk med min tur. Jag förblöder genom näsan och har ångest över pluggandet. Det borde inte vara så här svårt att göra något suveränt. I nästa liv ska jag inte vara perfektionist, det är bara jobbigt att kliva över lik. Dagen i Gävle var ok, konstigt bara att jag inte kan säga nej till jobb när jag inte vill eller faktiskt har möjlighet. Det finns inte tid nu och mitt diskberg växer. Paniken är lavinartad.

Imorgon, eller nästan idag, är det Gävle som gäller. Klockan kommer ringa olidligt-huvudvärks-framkallande-tidigt och det bara för att vakna upp till en dag där jag ska höra min egen röst á 45 minuter gånger allt för många gånger. Föreläsning om högskolan och jag vet inte om jag pallar att prata inför stöddiga 3:or, det var alltför nyss jag själv var en av dom fast, inte alls stöddig bara mig själv. Tänk om dom kunde förstå hur mycket som kan ske under tre år, tänk om man vetat då att alltet skulle bli som det blev, om jag ens nu vet hur det blev, om jag ens hade velat veta (?) Dag för dag, det är mitt tips samtidigt som planering är mitt huvudämne. 



 

Skriver med små bokstäver, viskningar, läs inte.

Perspektiv på verkligheten. Var sak tar sin tid. Det hjälper inte att skjuta dem framför sig likt en skottskärra full av skit, någon gång vickar det tillbaka. Man tjänar inte tid på att vänta utan man vinner om man faktiskt vågar kasta sig ut i stormen. Springa igenom den, ta sig igenom, låta paraplyet vända sig åt fel håll och bryta det  rätt. Känslan av att känna sig fullständigt övergiven och att ramla igenom alla de där näten man trodde skulle bära genom livet. Alla gav sig av och tog mitt hjärta med sig. Dåliga dagar har alla, min har varit underbart bra men ,ändå föll det på polotröjan. Hårdhudad men ändå så genomskinlig. Larvig, darrig och febrig bara för att det blev verkligt och uppenbart. Jag insåg vad jag egentligen vetat länge nu, men, det blev på riktigt och sant. Hålla fast och släppa taget i en oviss balansgång. Jag har förresten fått sommaren säkrad, nu ska jag bara boka in en resa för att göra ett utropstecken och ett frågetecken om hur jag kunde hamna där jag hamnar, från en hamn till ett hav. 

---
  

Imorgon inleder jag min sista dag på SM för att sedan göra min egen tävlan. Det är final imorgon, inte bara för mig utan även för Melodifestivalen 2008. Det har gått 18 år sedan det  första starka minnet, Carola och den där låten som borde ha vunnit. Ikväll betyder texten plötsligt nått helt annat än tidigare och jag förundras över hur jag påverkas trots att jag trodde att jag hade bestämt mig för att det inte skulle få bli så. Skyller på polotröjan. Sen den där kvällen för 18 år sedan har jag velat sitta i orkestern bakom, att den inte längre existerar bryr jag mig inte om, jag vill ledas av Berglund och ha mitt silver i handen. SM har varit toppen; mitt i ett äventyr, liksom.

Det har gått alldels för lång tid. Jag borde åka men, tiden vill inte, tågen går inte när jag önskar och egentligen, dessutom, vill jag vara kvar här men, ändå det har gått alldeles för lång tid sen sist. Dåligt samvete fast ändå inte, riktiga vänner förblir vänner fastän dagarna blir till många långa månader.

Tydligen har jag aldrig varit hemma en dag som denna förut. Det där ljudet som tutas ut, testas över staden klockan 15 och som kan betyda fara och en drös med annat, det ljudets högtalare sitter ovanpå mitt hustak. Öronproppar hjälper inte och signalerna verkar bara bli längre och längre. Undrar om tutan har hängt sig? Varning på riktigt.

Vasaloppet och slut på sportlovsveckan. Städning av fjällstugan och hemfärd. Traditioner ska inte brytas men ändå blev vi tvugna. Alla sportlov sedan början av 90-talet har spenderats med skidor på under dagen och pulkaåkning på kvällen i mörkret med mulade sprudlande ansikten. Idag saknar jag det mer än igår. Vasaloppet ska ses med dammsugarljud som störningsmoment och en värme varmare än solen bara för att den sista veden ska spraka i kaminen. Min underställsvecka kryddat med solfräknar och mycket lassange kommer alltid vara underbarast. Sportlov precis som det ska vara.