När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Jag orkade inte gå upp trots att klockan ringde var 5:e minut men önskar att jag hade fått nog och faktiskt pinat mig upp i kylan. Pluggandet är inne på sin sista dag vad gäller ir och det går  trögt, är segt liksom såna där goda råttor. Eftermiddagen kommer ägnads åt Ansvarskommittén och dess utlåtande om den framtida regionaliseringen av Sverige. Föreläsningen blir säkert tokintressant men känns som om det ligger på en så fel dag som det bara kan göra. Att åka till Borlänge lockar inte alls men är det obligatoriskt så är det dessutom så är det en chans som inte kommer åter dessutom kommer nog en av tentafrågorna nästa vecka bestå av framtidens omformande av Sverige. Men som den patriot jag tydligen är känner jag mest bitterhet över framtiden och omskapandet av våra län. Och att dessutom lyssna i tre timmar på en politiker som står längst ned på min favoitlista dagen innan tenta kan ju bara sammanfattas med ett ord; botten. Men nej, jag är inte bitter bara lite.

Har gjort det nu, det jag har tänkt på så länge. Jag har tyckt på paus och nu får bladet vänta tills lusten och orken finns igen. Jag har tagit lov och därmed så slogs väl spiken på nått sätt nästan i kistan, vi som startade upp den är borta allihopa, eller just ja jag har bara paus. Känndes nervöst men efter T:s "re på mailet" känndes belutet mer än rätt. Jag ska i sommar istället för som nu springa flåsandes efter livet som springer före mig försöka att komma ifatt. Det finns dessutom fler skrivbentjobb som ger mig så mycket mer.

Solen i ögonen och den gråa dagen är bortomland. Det blir rusningtrafik och jag ska vara en av alla dom som tar bussen från stan. Det är visst nån som är tillbaka, Winnerbäck i Borlänge 24 norvember

"Som en vilsen stenstaty" kan det bli mer magi? För dig spelas om, om igen och igen:
/.../Jag är hög nu sen den dagen du kom 
Jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag någonsin ska nyktra till nångång
Med dig med dig med dig /.../

Åkte till storebror och tittade lite då och då på det där programmet som alla skrek om men fattade inte riktigt vad det var som var så speciellt med det förutom att den ena av huvudpersonerna var ruskigt snygg vilket i sig var skäl nog att titta. Serien känndes inte så fantastiskt som alla andra verkade tycka, kanske berodde det på mitt sporadiska tittande eller helt enkelt att tröttheten var för stor varje gång det visades. Men så blev det flytt och plötlsigt kom programmet in i min värld och slog ned som en bomb. Plötsligt förstod jag vad det var alla hade menat tidigare. Jag blev en slav under OC.

Säsongerna har gått och nu är dags att vinka hejdå. Alltid lite tråkigt när en serie som du gillar tar slut men i det här fallet är jag ändå glad. Jag tycker inte om evighetsserier där man förlänger storyn bara för att tillfredställa tittarna vilket det har börjat kännas som att man har gjort med OC senaste halvåret (nej programmet blevinte detsamma utan Marissa) till och med kanal5´s flyttande med programmet hit och dit i tv-tablåån säger en del. Vem tittar på tv 18.35 en söndag? Inte så månag som 21.00 en tisdag.  Nu väntar jag dock med en uns av spänning på slutet, ska de göra en Ally McBeal och skapa ett lyckligt slut eller ska det sluta i ovisshet? Eller gör man en Tre kronor och spränger hela Orange Country? Botaniserade på hemsidan och nostalgin kom över mig. Sju säsonger är mycket, skådespelarna har gått från att vara små barn till att vara världsstjärnor. Men en sak har inte förändrats, Seth är lika snygg då som nu.


(Ja, jag springer runt i min rosa huvtröja som ser exakt ut som Marissas på bilden ovan dock med texten "Boston" och känner mig lagomt cool)

Jag sökte dig och fann mitt hjärta.
Ska se filmen, måste se filmen säger S och J, de tror jag kommer gråta floder så som bara jag kan. S och J tror jag kommer inse något som de redan vet. De säger att jag kommer bli glad av vetskapen. Jag kan bara hoppas.

Eller min egen omkastade version som jag personligen inte kan få ur tankarna:
 "Jag sökte mitt hjärta och fann ditt".

Ingen vet allt om alla men det finns några som vi vet mycket om och de vet allt om dig. När dessa avlägger ny vetskap inför dina fötter äter du upp det oavsett om det smakar sork och gör ont i magen när du tuggar. Ibland är det kanske bättre att vara lyckligt ovetande än att vara olyckligt vetande. Tankarna gnager dig innuti och en viss känsla av obehag uppstår, det liksom kliar av oro. Kanske du inser att klådan inte är så outhärlig eller så tar den överhand. Jag har valt det första. Jag visste ju egentligen det där redan men som alltid blir det mycket mer verkligt när ord sätts på saker och ting. Återigen lyssnar du på dem som vet bäst och inser att de tycker att det hela kan få bero som en dammtuss bland celler och trådar i bollen vilket du också väljer att göra. Dessutom är jag bra på att städa.

Helgen har varit lång men ändå alldeles för kort. Konstigt det där, aldrig är något mittemellan utan alltid varken eller. Så många måsten och så lite ork. Jag får inte tiden att gå ihop, jag räknar timmar istället för får och sömnbristen blir total. Schemat fungerar inte, jag behöver mer tid och mer lust. Tid att bara vara. Tid att samla tankarna. Tid att inte göra något.

Denna helg har ändå varit glimmrande trots atttiden inte finns för att ta vara på det mer än litegrann. Tidiga uppvaknanden men med ett väntande frukostbord. Årets första jordgubbs-ätande. Repetition  och slutligen konsert som är liksom bomull för själen, om man tittade riktigt noga på änglarna i Cassels tak tror jag man skulle få se dem le med mera glädje än annars. Jag är lyckligt lottad som får vara del av en helhet som klingar magiskt. Musikkryss och Greig kom att bli en fin blandning i dagarna två. Blev schlager både lördag och söndag, ifortfarande är jag tagen av "The worring kind" som låter fruktansvärt obehagligt bra på en fullsatt symphoniporkester. Underbart uttalat med klingande dalmål. Förresten har jag sjungit in våren, tydligen är denna symphoni dessutom en höjdare på "Vintern rasar" och jag blir förvånad om inte detta kommer bli till en tradition, sex stämmor blandkör som alla är höjdare på notskrift låter makalöst bra även tillsammans i sång.  


Lördagskvällen spenderades med S och J samt kramp i skrattmusklerna. Det är konstigt det där, vissa människor träffar du inte så ofta men när det väl blir en date så är det som om tiden däremellan aldrig existerat. Känns oerhört jobbigt att S åter packar sin resväska och drar iväg på nya äventyr. Inbillade mig att denna gång skulle det inte vara så jobbigt att säga hejdå men jag hade fel. Kanske den här gången var jobbigast av alla. Ett år är lång tid, alldeles för lång tid. Under det ett och ett halva året hon varit på tur hitills kanske vi har vuxit varandra ännu närmare fast än både fjordar, berg och ett tag även alptoppar skiljt oss åt. S kommer alltid vara speciell för mig. Om alla vore som henne och inehadde hennes energi skulle det inte finnas några problem.  Tillsammans kom vi tre i alla fall att ha en sista mys kväll tillsammans innan de drog till baren och jag till sängs. Schlageryran kom av sig nånstanns mellan de svårtuttalade staternas namn som vi egentligen inet hade en aning om att de existerade. Så i mitten av startfältet vaknade vi upp och munjiporna flög mot nya häjder och konstaterade att "visst måste väl alla andra se vad vi ser?" Men tydligen inte. Trots allt känns inte lördagskvällens pinsamma placering så pinsam ändå kanske beror det på statistiken som talar gott inför nästa år eller så beror det helt enkelt på att vi väljer att inte bry oss så mycket trots att vi sjöng om det.
  
Men finns det något vi bryr oss om och behöver så är det närhet. Stackars storebror som fått stå ut med en lillasyster som dyker upp likt "gubben(gumman) i lådan" bara för att vara och känna sig omtyckt på det där speciella sättet som syskon delar. Längtar efter E och hoppas dagarna ska gå snabbt samtidigt som jag inte vill att de ska göra det för alla måsten. Hur som helst så är väl lite längtan bra men frågan är om stor längtan är bättre? Djupa frågor med gänget uppblandade med ekologisk öl och spanskt vin och där någonstanns tyckte vi att vi kom till insikt med många svar på stor frågor liksom ett filmtips vars titel är så underbar att den förtjänar ett alldels eget inlägg senare. Filmen måste jag se till att se, S och J menade att det är en film för mig mer än någon annan.

Stor brist på koncentration beroende både på trötthet men mest av allt upprymndhet över att få återse S. I solen utanför stationen lugnade jag mina lyckofjärilar innan tåget rullade in. Som vanligt blen dagen till en alldeles toppen toppen dag med konstant kramp i skrattmuskler. Det är underbart med en vön som S, inte ens en sekund hinner gå innan vi hittar in i vårs roller igen utan det klickar direkt och så är det somom vi inte varit utan varandra utan träffats konstant. 16 års vänskap är mäktigt minst lika mäktigt som de gigantiska glasslassen vi tryckte i oss och den innan dess onyttiga men nästan allt för goda lunchen. Underbar dag trots regn och användande av den fula röda jackan (dock nästintill passande faluröd). 

  

Min E är toppen. Glass på natten är inte helt fel utan helt rätt. Trött efter jobbet men ändå en omväg hit för att munta upp mig och säga hejdå. En vecka känndes plötlsigt som alldeles för lång tid, Stockholm, Östervåla och Arivika är för långt bort. Längtar redan.