Flingor (fast utan möjlk).
Det är fjärde sista-helgen-i-oktober-snön som faller, och fallit. Det är vackert men ändå inte. Morfar skulle ha sagt att älven står stilla under snön och att fiskarna nu snart börjar leva livet. Jag jublar över det vita men ändå inte. Det är inte som det brukar vara, det är inte sockerdricka genom kroppen. 2006 var det på söndag morgonen den 29 oktober 22 grader kallt. Vi dokumenterade demostrationen vår sista arbetsdag á en lång,lång helg. Uppfylld, upprymnd ochuppspelt av nya bekantskaper skrattade vi mest åt det ofrivilliga droppandet ur våra näsor. Nästa helg är det dags för Miljötinget 2008, kanske jag ska dit, kanske inte. Även denna gång som arbetande men, aldrig, aldrig att det kan bli som då. Aldrig lika intensivt.
Vi skulle haft återträff ikväll, eller i helgen. Vet inte hur det blir. Vad jag vet är att jag inte kan förstå hur någon vill lägga ut från hamn och bege sig ut på havet, kommer aldrig förstå vad som är det egentliga nöjet med det. Samma folk men en annan plats. En viss bitterhet har smugit sig in i blodet, mungiporna strävar ner, vill verkligen bort och stänga över helgen. Borta kommer jag vara mer än hemma under veckorna som kommer, jag längtar efter nya bekantskaper liksom hungrar.
Lycka är gnistrande.
Mycket nu. Mina komihåglappar börjar likna meterlånga listor. Det är så jag jobbar, skriver ned för att minnas för här är kasten många och rejäla, inte hit, men dit och så tillbaka. Tänker på förra fredagen, på helgen och tänker att något av de bästa jag vet är att sammlas. Firandet i sig är oväsentligt men att sammlas och vara tillsammans det är. Tagit del av bilder från ceremonin och jag kan inte annat än känna en viss stolthet, att det är klart. Ännu en milstolpe i livet är passerad, men jag vet och känner att dte kommer komma fler examensceremonier. Inte är jag nöjd.
I hetaste laget.
Ett pinn senare
Torsdagen hade kunnat vara ack så mycket bättre med det utgångsläge som kvällen stod för. Middag med två och sedan Betner men icke. Jag fick koncentrera mig på att andas och hålla ögonen öppna, att skratta svalde för mycket energi helt enkelt. Känslan i kroppen i torsdags ska jag göra allt för att undvika men redan idag så är symptomen där. Jag flåsar fast jag sitter still, händerna är som en gammal tants; skakiga och kalla. Min astma krånglar som aldrig förr och jag funderar på att gå hem. Ögonen kliar.
Fredagen. Examensceremonin var inte alls som jag trott men inte heller på något vis något jag hade kunnat vara utan. Det känns mer på rikigt nu. Det är klart. Efter lördagens firande hemma hemma, som egentligen bara var ett skäl att sammla delar av släkten, känns det ännu mera riktigt. Rätt och riktigt. Allting.
Om jag vore rik.
Egentligen är det ett aktivt val. Eller det borde vara det för då skulle jag aktivt välja bort det. Borde lära mig att inte använda mascara, ränder är inte alltid snyggt. Såna här dagar vill jag hem. Hem på riktigt. Jag vill inte ha det så här jag vill slippa brottas med migs jälv, med klumpen i halsen och alltet och inget. ---
Mitt i allt.
Hårda tag.
Inte vet jag men kanske.
Ingen rubrik.
Beteenden är intressant. Ännu mer intressant är det när små ord kan riva upp gammla ärr och plötsligt är jag där igen på skolgården vid de stora stenarna, den kalla stenen mot min kind. Iskalla blickar och snö innanför tröjan. Slut.
At work.
Undrar vad som sker när alla sover?
Brainstorm på riktigt.
Mot bankomaten.
Hemgång.
...
Bildarkivet II
Från bildarkivet
Håller på att uppdatera hemsidan. Hittar bilder som får mig att vikas dubbelt av skratt. Flera gånger om. Jag tänker; att hur kan det komma sig att alla andra förändras från år till år men inte jag? Jag är fortfarande på rym från dagis som det ser ut.
I solskenet.
När grönt blir gult.
Ankomst.
Kolasås, vin och skratt
Det var en annorlunda helg. En riktigt rolig helg. Suveränt att träffa nya människor som jag önskar att få träffa mer. Glassen var godast och våra inköp av paket blev bra. Malin körde filmstjärnelooken medans jag mest var missnöjd från topp till tå, men, kul var det och imponerande att så många ville fira de två kungarna.
Dagens första rast.
Ett äpple till fröken.
Och hur jag än försöker blir det på något vis alltid fel.
Pusselbit.
Försöker fokusera på allt som är bra, och för tillfället är det bra övervägande om jag bara tillåter mig njuta för en stund, det bästa just nu är;
• Om åtta dagar krymper avståndet drastiskt och den mest efterlängtade kommer för en weekend. 
Jag hade vallat mitt t-fat och det fungerade.
Observera den obefintliga lutningen och trots detta min suveräna framfart.
Jag tittar på filmerna som spelades in samma kväll och får magknip av lycka.
Hallongrottor och skrivkramp.
Har just sammanfattat tre timmars mötestid. Ett halvt anteckningsblock fullklottrat av kryptiska bokstäver som jag vet är mina men ändå inte kan tyda. Bokat om morgondagens möten och efter omkastningen inser jag att imorgon blir tuffare än idag. Mina axlar fortsätter skrika och tjatet hemifrån fortsätter ringa. Jag vet, jag borde men, inte just nu för just nu verkar jag vara en svamp som suger i min beröm. Dagens skörd är bland annat följande;
• Att jag har det välstädat på mitt kontor (Att någon anmärker på detta måste innebära att personen inte alls känner mig, städat det här? Icke.)
• Att jag har så trevliga framsidor på mina anteckningsblock och kalender (Egendesignat svarade jag och syftade på att jag sprungit på trevliga bilder och klippt ur dem för att sedan montera)
• Eviga tjatet om mitt hår (Fast rätt kul är det ändå att åsikterna i alla tider funnits om detta virrevarr som jag mest försöker tygla)
• Att kakorna var goda. (Till det skulle jag vilja tillägga att degen var ännu godare)
Tittar ut genom fönstret och ser till min förvåning att det banne mig är skymning. 1 oktober och det är halvmörkt innan 17. Ljusterapi börjar locka mer.