25 år senare...
... så börjar allt kännas rätt bra. Börjar vänja mig vid 5:an. Fast också hunnit svara fel på frågan om hur gammal jag är.
Välkommen.
Från en vecka till en annan. På två veckor blev det vår.
Nötskal
Det här är jag i ett nötskal, listor. Nu planerar jag min packning inför Sälen. Grön överstrykningspenna finns redo inför kvällens packande, så jag kan bocka av på mina listor. Om detta var den enda listan? Självfallet inte.
Sår som läker.
Idag är en speciell dag.
Idag är det ett år sedan de hyvlade mitt ben och grävde gropen i ryggen. Här skulle det passa med en före- och efterbild men egentligen är det inte så mycket att visa. Men för mig är det mycket ändå. Är okoncentrerad idag. Det gnolar oroande i magen och jag kanske börjar grina precis just nu. Som om alla känslorna fångas i en virvelvind som far genom kroppen. Kan inte riktigt greppa det. Trots att det är ett år sedan så är det ofattbart. När den tredje operationen genomfördes hade jag legat där i 16 dagar, tur att jag inte visste att dte blev lika länge till. Eller kanske mest tur att jag inte visste att det skulle vara sommar innan jag kunde gå helt normalt igen. Eller kanske mest tur att jag inte visste att det fortfarande skulle göra ont. Det är sår som läker, nerver som kopplas samman igen, hud som fastnar. På mig, i mig. Det kanske inte är så konstigt att jag är okoncentrerad idag ändå. Inte alls faktiskt.
Idag är det ett år sedan de hyvlade mitt ben och grävde gropen i ryggen. Här skulle det passa med en före- och efterbild men egentligen är det inte så mycket att visa. Men för mig är det mycket ändå. Är okoncentrerad idag. Det gnolar oroande i magen och jag kanske börjar grina precis just nu. Som om alla känslorna fångas i en virvelvind som far genom kroppen. Kan inte riktigt greppa det. Trots att det är ett år sedan så är det ofattbart. När den tredje operationen genomfördes hade jag legat där i 16 dagar, tur att jag inte visste att dte blev lika länge till. Eller kanske mest tur att jag inte visste att det skulle vara sommar innan jag kunde gå helt normalt igen. Eller kanske mest tur att jag inte visste att det fortfarande skulle göra ont. Det är sår som läker, nerver som kopplas samman igen, hud som fastnar. På mig, i mig. Det kanske inte är så konstigt att jag är okoncentrerad idag ändå. Inte alls faktiskt.