När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Vi har firat idag. Sommaren ljusaste dag. En fantastisk dag.
Den yngste spelmannen. Wallmans.

Med mjölk och jordgubbar i mungipan åkte vi till kyrkan, Högtidsmässa på traditionsenligt vis. Med spelmänn och folkdräkter, med glädje och lycka i varje stråktag. En fullsatt kyrka fylld av förväntningar. Kyrkokören som sjöng vackert och hela kyrkan sjön starkt "Den blomstertid" och den vackraste "I denna ljuva sommartid". Och där och då var det så. Ljuv sommartid med solen som strålade in och färgerna som fönstren speglade. Mitt hår glödde men där gjorde det inget, jag smälte in bland alla röda folkdräkter. Vi försökte bena ut vilka dräkter vi hade runt omkring oss, men det är svårt. Tydligast av dem alla var den finaste. Grangärdes.
 


Högstidstalet var annorluda. Inte som jag önskat men ändå var det fullt av hopp och kärlek till bygden. Jag skulle berätta om känslan att komma hem, att vara stolt, att känna värme, en öppen famn. Om björkarna som vajar och om sjön som kluckar.  Om de tillresande som ser på alltet med förundran, en förundran som aldrig avtar. Om röster som sjunger och blommor som blommar. I en ljuv sommartid. I en ljuv samvaro, närvaro och trygghet. Om nyfikenhet och sommarlov. Om midsommarkransar och solsken. Om nuet nu. I en idyll. I Grangärde en Midsommardag 2009 med biskopen på besök och traditioner med ståtliga anor. Med spelmanslag och folkdans på kyrkbacken.