Så som jag ser det.
Kanske är det jag som är konstigt annorlunda, som en generad nationalist har jag strosat hela veckan. Kär i kärleken. Kär i dig. Lycklig men ändå full av saknad. Vår första midsommar utan vår egen Rönnedahl. För det är så jag tänker mig det, att han är, där med blomsterkrans i håret och högt sjungandes med sin varma stämma. Med munnen full av färskpotatis. Och jag kan inte låta bli att tänka på klänningen från igår, den stora, det var på något sätt morfar fast än det skulle vara Karin Larsson. Det var trots allt en Rönnedahl- klänning i blått -och- vitt och den största kransen jag sett. Någonsin. 
Kanske är det ett uppror mot alla nya traditioner vi tvingas skapa som jag blivit en nationalromantiker. Som fäller en tår som rinner ned i Siljan. Som dansade innombords när jag såg att vi skulle på i "Sörgården", trots att jag helst av allt ville bo i Mellangården. Men jag njöt ,trots taglet i sängen som bet sig fast i näsan och gjorde natten svår sövd. Som beundrade de underbara rosetterna längst med taklisten som är precis de samma som i Sundborn och blomsterrummet. Det var skönt att komma bort, eller kanske komma hem, för bland de röda husen finner sig ett lugn som inte går att beskriva, kanske har det att göra med historien jag bär, arvet. Det är något visst men att känna sig hemma fastän jag är borta.
Den inre miniskeln är trasig men det gör inget. Slalom får fortfarande utövas men lite mer sakta och lugnt. Jag vill ha min midsommarkrans men, inte i år. Kanske nästa. Kanske inte. Vi skapar nya traditioner med ena foten kvar i det gamla och den ena mot framtiden. Ungefär precis så som midsommar är. Ett avslut för våren och en början för sommaren. En hummla i fönstret och regnet som smattrar. 