När himlen öppnar sig.
På något sätt känns hela världen invirad i bomull. Det är som om inget riktigt når ända fram till hjärtat. Trots det bränner det hela tiden. Det känns. Ofattbart men ändå väntat.
Det är så konstigt. All är precis som vanligt, som igår men ändå. Aldrig mer blir det sig likt igen. Aldrig mer. Men, vad jag lärt mig i år är att livet har en förunderlig förmåga att på något vis rulla på, annorlunda men det går. Livet hittar nya vägar, nya rutiner. Nya männsikor. Men, aldrig, aldrig kommer någon att kunna ersätta det som fanns. Vi tar inte varandras platser, utan vi ökar antalet istället.
Allt jag önskade i annonsen blir med. Allt. Det gör mig glad.
Jag känner doften av luktärter fastän det var längesedan de fällde sina sista blad men, på något sätt så är doften närvarande hela tiden. Ord och begrepp ligger på min tunga. Bananbil. Första gången jag åt squash och de där fantastiska päronen från Nya Zeeland. Kanske ingen annan tänker på det men, det timmarna vi spenderat tillsammans är fler än vad någon annan av oss haft. Möjligen är det just det som gör det, att sorgen är inte störst utan det är saknaden, tryggheten. Jag bakar kakor. Ser framför mig hur ofta vi gjort det tillsammans, hur jag smusslade med degen för att sedan få ont i magen av allt bakpulver. Det är väl livets gång, jag vet, men ändå känns det så orättvist. Jag tycker vi haft tillräckligt med smärta i år. Men då tänker jag att för henne är all smärta, kanske den största av allt; skammen av att inte minnas, som bortblåst. De möts nu, kanske dansar, men mest av allt så tror jag de äter tillsammans och ser ner på oss alla andra, försöker få oss att förstå att det finns inget slut utan allt är en evig början. Det sägs att förluster för oss närmare varandra och jag tror på det, jag ser tecknen och kanske är det precis det som är vad det hela handlar om; en påminnelse om att inget annat är viktigt om vi inte är tillsammans.
©EmmaNorman
Ibland likson hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
(Alf Henriksson)
Det är så konstigt. All är precis som vanligt, som igår men ändå. Aldrig mer blir det sig likt igen. Aldrig mer. Men, vad jag lärt mig i år är att livet har en förunderlig förmåga att på något vis rulla på, annorlunda men det går. Livet hittar nya vägar, nya rutiner. Nya männsikor. Men, aldrig, aldrig kommer någon att kunna ersätta det som fanns. Vi tar inte varandras platser, utan vi ökar antalet istället.
Allt jag önskade i annonsen blir med. Allt. Det gör mig glad.
Jag känner doften av luktärter fastän det var längesedan de fällde sina sista blad men, på något sätt så är doften närvarande hela tiden. Ord och begrepp ligger på min tunga. Bananbil. Första gången jag åt squash och de där fantastiska päronen från Nya Zeeland. Kanske ingen annan tänker på det men, det timmarna vi spenderat tillsammans är fler än vad någon annan av oss haft. Möjligen är det just det som gör det, att sorgen är inte störst utan det är saknaden, tryggheten. Jag bakar kakor. Ser framför mig hur ofta vi gjort det tillsammans, hur jag smusslade med degen för att sedan få ont i magen av allt bakpulver. Det är väl livets gång, jag vet, men ändå känns det så orättvist. Jag tycker vi haft tillräckligt med smärta i år. Men då tänker jag att för henne är all smärta, kanske den största av allt; skammen av att inte minnas, som bortblåst. De möts nu, kanske dansar, men mest av allt så tror jag de äter tillsammans och ser ner på oss alla andra, försöker få oss att förstå att det finns inget slut utan allt är en evig början. Det sägs att förluster för oss närmare varandra och jag tror på det, jag ser tecknen och kanske är det precis det som är vad det hela handlar om; en påminnelse om att inget annat är viktigt om vi inte är tillsammans.
©EmmaNorman
Ibland likson hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
(Alf Henriksson)
Kommentarer
Trackback