När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

För att spinna vidare. Nästan.

Vår stordate, återträffen idag utblir. Åtmindstonde uteblir jag. 1,5h telefonsamtal senare känns det ändå ok. Det var och är förknippat med så mycket. Känslan av att äntligen få vara precis som alla andra. Vi öppnade våra hjärtan för varandra och någonstanns där är vi hela tiden kvar. Öppenhet och klarspråk. Så mycket. Så fruktansvärt mycket glädje tillsammans. Alla tillsammans. Påminner mig själv om att jag måste fråga hur det där med moppen egentligen började. Vet när det var, någonstanns mellan bastun, halkan och masagebänken.  Då när hela klassen sammlades i ett skrålande "det gör ont" för första gången och med kvastskaften i handen. Vi var annorlunda och fantastiska på allt.