När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Lovade Stina att göra en uppdaterad variant.

För fem år sedan...
Jag levde i någon sorts lyckobubbla vilket gjorde att jag inte märkte när jag sprang med huvudet före in i väggen. Plötsligt blev det där med att sänka ribban och kraven på mig själv inte bara en tanke utan något som var tvunget att omsättas i praktiken. Musiken tog upp mer än alla dagar i veckan och sånglektionerna intensifierades samtidigt som orkesterlivet var det jag egentligen levde för. Vi hade vår sekt och var mer nöjda och levande mycket mer än andra. 
 
För tre år sedan...
Sista veckorna på gymnasiet. Balförberederlser, student och en sista chans att påverka betygen. I mitten av maj spenderades en heldag i Stockholm och Mamma Mia, livet var ännu mer underbart än tidigare. Det var som om alla bekymmer var någon annans, visst framtiden och allt var det kunde föra med sig fick det att pirra i magen men, det var den bästa av tider. Klassen skulle splittras och vi grep efter små ting att hålla oss kvar vid, jag dikterade och överraskade på självaste studentdagen. Studenten som bara var inledningen på en galen sommar.  Jag skrek mig hes av lycka och släkte törsten med champange.

För ett år sedan...
Tentapluggade jag i solskenet och la grunden för de bikiniränder som fortfarande går att antyda. Jag skrev två tentor på en och samma vecka med bättre reultat än vad som borde varit möjligt ansåg lärarna. En sommar full av jobb väntade och vi tog vara på vardagarna innan vi skulle skiljas åt. Det började kännas trångbott och i juni kom beskedet om flytt. Självförtroendet var på topp och håret kapades av till nya längder.

För tre månader sedan...
Skapades Dulivia, i panik före deadline föll sig namnet rätt inne i mina tankar och plötlsigt kändes allt rätt. En månad senare öppnade sidan och nu några månader senare har den prisats. Jag var som alltid en aning sjuk men trots det blev det en helkväll på kåren efter övertalning. Sofie lyste upp med ett Sverige besök och en långfika. Några dagar senare bar det av till Östersund och hem igen genom en renflock . Livet hade vänt och blev ljust igen. Jag förstod att det hela var bäst som det blev och njöt av att livet var bättre så här, lite bättre vänner och lite mer umgänge. Trots en omöjlig kombination med för mycket jobb och skola gjorde ändå att lusten att leva fanns igen. Jag vandrade i min röda jacka och lät mig själv koppla av och låta saker ske av sig självt.

Igår...
Satte jag mig på bussen innan sju, spenderade halva dagen med föreläsning och inläsning innan jobbet. Läggdags efter midnatt men äntligen färdig med planeringen. En cykeltur i regnet, lite ilska och gråt men också en dag med skratt. Berg- och -dal-banan snurrar vidare och jag önskar att jag bara kunde skylla på hormoner men icke, det är livet som spelar oss ett spratt.

Imorgon...
Ska jag var alika produktiv som igår och idag. Möten inplanerade och däremellan träning. Hoppas på fest men funderar på att låta partyskorna stå kvar i garderoben ändå, spara på hjörncellerna och tentaplugga.

Om ett år...
Ter sig livet mycket annorlunda. Undrar jag vad jag gör, var jag befinner mig och vem jag är. Möjligheterna är gigantiska men också obefintliga. Kanske staden är utbytt, kanske titeln, det enda jag vet är att livet kommer vara annorlunda och innehålla färre av de gamla pelarna och jag får hitta nya vägar till styrka. Om ett år skiner solen, det kan inte bli ännu ett år av sorg och smärta. Jag är en 23 åring med ett stort leende och med ännu mer kunskap om hur konstigt livet kan te sig men mest av allt kunskap att även när allt är som mörkast faller ljusstrålar in. Livet ska levas.