När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Läser inlägget från igår och funderar på om det verkligen är jag som skrivit det (?). Hade jag vetat hade jag inte åkt hem, förnekelse och ovetskap gjorde mig gladare. Men nu vet jag, jag bläddrar två veckor i kalendern och jag bläddrar ett halvår försöker förstå men egentligen finns det inget att förstå. Nu när jag är ensam väller allt upp som jag la åt sidan igår, känns som om kvistar knäcks innuti. Allt det roliga känns plötsligt inte alls lika längre, att jag inte är med på kryssningen gör ännu ondare idag, fast kanske bäst ändå att jag är kvar här vem vet, saker kanske bara skulle ha blivit ännu jobbigare. Det är som ett dominospel, det bara faller och faller. Förstår inte var jag ska hitta ork och motivation till att göra det jag ska göra.