När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Dagen igår var oerhört mycket tyngre än dagen idag. Och bara tt formulera de där orden känns lite konstigt när jag läser dem, att det då var mörkare än idag. Stod där i det vita tältet, visste att när mobilen skulle visa "mamma" så var det över. Morfar vandrar över nya marker, nya slättar, nya stråk att plocka sina lingon vid, nya hål att pimpla ur, nya växter att njuta av. Det konstigaste av allt är att jag känner ett lugn, en frid, morfars smärta är över och kanske även vår andras -smärtan över att känna och se en älskad förändras och ätas av sjukdom. Det gick så snabbt. Jag tittar på kortet morfar skickade, 24 april och önskade mig grattis tillsammans med de där pengarna. Plötsligt blir det som pengarna skall gå till mer betydelsefullt än någonsin förut. Jag tror jag redan vet vad jag ska köpa. Morfar gillade aldrig Dalarna och egentligen tror jag han alltid kännde ett agg mot dalmålet mamma numera sjunger, men, trots det så vet jag att han älskade att komma till oss, komma till oss och dricka kaffe smaskandes på nybakta bullar, äta mat i mängder och äta en ännu större bit leksandsbröd till. Jag tror jag ska köpa den där ringen, ringen med dalahästen ursnidad, ha morfar med mig på fingret. Frågade om jag skulle stanna hemma, när de andra åkte i bilen för att hinna känna hans oerhörda värme en sista gång, mamma sa "morfar är stolt över dig" och det är det enda som betyder något, egentligen. När jag tråffade morfar visste jag att det var sista gången, han visste det också. Han mindnes mig, han tyckte min klänning var fin och att jag skulle se till att ha underbart skoj på examenssittningen. Precis som alltid blev det så som morfar sa. Examenssittningen var fenomenal, kanske överträffade den allt jag tidgare upplevt, det var som om något brann inne i mig en glädje och ett självförtroende som gjorde att alltet blev mycket mer skimrande och skrattet mer härligt. Morfar har alltid gett mig maximal uppmärksamhet, den kvällen; examenssittningen kändnes det som om morfars sätt att se på mig plötsligt återfanns på fler ställen, morfars något lätt skeva och skelande blick som vi skrattat så åt lyser alltid av värme och han lyssnar och nickar, skrattar och försöker överträffa, morfar ska alltid vara lite värre, berätta lite roligare historier och helt enkelt vara centrum för alltet, kanske jag har ärvt det, att bli förknippad med glädje och positvism är något alla borde sträva efter, det gör jag poch för mig var morfar glädjen själv, oavsett om han var uppklädd för dans eller stod med jordiga händer i landet. Morfar är sommar och det känns skönt att veta att fåglarna kvittrade, blommorna stod i blom, björkarna vajade och humlorna surrade när solen sken, den dag då morfar drömde vidare för alltid, alltid levande inom oss.