När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Undra om man (läs; jag) är allvarligt skadad när jag tittandes på reseprogram fokucerar blicken på det runtomkring, letandes efter vingbeklädda djur, om jag inte ser några fåglar tänker jag; dit kanske man skulle åka. Henrik och jag har pratat i en timme, mitt öra brinner, mina skrattgropar värker och träningsvärken i magen är övertygande; ingen annan är som honom. Berättade inte om mitt annorlunda TV-tittande, Henrik skulle säga något i stil som, jag kan följa med och vara fågelskrämma, sedan skulle han gensst boka en resa. Det är så han är liksom. Dessutom är han väl den enda, ja och Nisse, som kan få mig att säga "ok då". Vårat samtal var förutom skrattretande också välbehövligt, det är väl som det är liksom, att vissa saker mår man bra av att få höra. Tänka sig, livet är rätt komiskt ändå, där borta är han sambo med min gammla bästis på dagis, Henriks plan om att dra samman ett gäng snart kändes lovande, gillar tanken att han tänekr så, och oerhört spännande. Mer sånt.   


In the happy old day´s. Once at a band camp.