Enkla saker.
Går fortfarande runt i pyjamas. Jag bäddar rent, packar tvättväskan och ska snart bege mig till stugan. Vad jag inte kan förstå är hur det kan bli nysvarningar efter bara tre dagar, tre dagar sedan måste det både dammsugas och moppas om det ska fungera smärtfritt. Det rensas garderober överallt just nu, jag insåg nyligen att jag också gjorde det för någon vecka sedan, men, det är lika överfullt-rammla-ur-varning som alltid. Tur att jag har en tendens att glömma av det där med tvättandet, går inte att lära gammla hundar att sitta, för om alla de kläder som befinner sig i den säcken skulle vara inplacerade i garderoberna jämt, ja då skulle det vara förknippat med stor rasrisk, á la lavin, att öppna en dörr på glänt.
Igår försökte jag bli med katt. Aldrig förr har jag låtit mitt hjärta öppnas så för ett djur. Kanske det var något med namnet, Torsten, som morfar. Torsten är sex veckor och hur jag än räknar så blir det till samma vecka som det blev en stor förändring. Lilla morfar, Torsten, eller Totte som han också ironiskt nog kallades var överallt och ingenstanns, sov, lekte kurragömma, käkade chips, åt kattungemat efter övertalan och mycket klappande för att sedan vilka svälja ned det med öl. Inflyttningsfesten var precis som önskat, ett perfekt tillfälle för att återuppta gammal vänskap och samtiidgt skaffa ny.
Något annat förunderligt har hänt, trots två dagars fest och trevligheter är huvudvärken inte närvarande, fantastiskt. Jag är människa trots onykterheter två dagar i rad. Fredagskvällen blev till natt som blev till morgon. Jag kröp ihop i fosterställning på Malins soffa men vaknade mer som Kronblom med fötterna på armstödet si så där fyra timmar senare då det var dags att vakna och inta lunch. Fredagskvällen känndes som en bra inledning på hösten, det är så mycket enklare när jag kan koppla av totalt och inte ha skolan gnagandes i bakhuvudet. Att jag inte kan säga schampo det bjuder jag på. Om Malin också börjasr packa kartonger förstår jag inte hur alltet ska kunna snurra, kontigt och smärtsamt.
Igår försökte jag bli med katt. Aldrig förr har jag låtit mitt hjärta öppnas så för ett djur. Kanske det var något med namnet, Torsten, som morfar. Torsten är sex veckor och hur jag än räknar så blir det till samma vecka som det blev en stor förändring. Lilla morfar, Torsten, eller Totte som han också ironiskt nog kallades var överallt och ingenstanns, sov, lekte kurragömma, käkade chips, åt kattungemat efter övertalan och mycket klappande för att sedan vilka svälja ned det med öl. Inflyttningsfesten var precis som önskat, ett perfekt tillfälle för att återuppta gammal vänskap och samtiidgt skaffa ny.
Något annat förunderligt har hänt, trots två dagars fest och trevligheter är huvudvärken inte närvarande, fantastiskt. Jag är människa trots onykterheter två dagar i rad. Fredagskvällen blev till natt som blev till morgon. Jag kröp ihop i fosterställning på Malins soffa men vaknade mer som Kronblom med fötterna på armstödet si så där fyra timmar senare då det var dags att vakna och inta lunch. Fredagskvällen känndes som en bra inledning på hösten, det är så mycket enklare när jag kan koppla av totalt och inte ha skolan gnagandes i bakhuvudet. Att jag inte kan säga schampo det bjuder jag på. Om Malin också börjasr packa kartonger förstår jag inte hur alltet ska kunna snurra, kontigt och smärtsamt.
Kommentarer
Postat av: Jocke
Priset för att se fullast ut på bild går til..... Martin!
Trackback