När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Äntligen. Efter en evighets evighet förenades vi igen. Att bara vara och utan att behöva förklara. Clara är precis så som jag önskar att jag vore. Det är så enkelt, så lätt. Ett skratt, en hostning och vi förstår samtidigt som vi inte förstår tingen i vår omvärld, vi förstår inte hur saker kan bli som de blir. Förstår inte hur det ska gå, hur jag ska kunna vinka hejdå till glädjen som hon ger.
 
Att springa in i en kaktus, sticka sig på en rosentagg, att snubbla på taggtråd och ändå inte säga något mer än aj. Henriks stora hjärta rymmer egenskaper som fler borde äras med att äga, han förstår, säger de rätta orden foch astän jag inte vill så förstår jag att han har rätt, som alltid. Ibland är det ok att ge upp och skaka på huvudet åt vansinnet. Men ibland går det inte, det är som en godispåse mitt i veckan, frestande och lockande och man faller för begäret. Henrik säger orden som ringer i öronen men, det är svårt att förstå, det är svårt att vara den svaga.

Emma säger:
"Åh Henrik varför finns det inte fler som du?"

Herik säger:
"Fråga Eddie och Marianne"