När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det räcker nu. Jag orkar inte mer, lusten tar slut och det känns som om allt går alldeles för snabbt men ändå står stilla. Jag vill inte höra ett ord till. Nu har vi lidit nog, vi lider redan tillräckligt. Jag ser mig själv springa runt och inte riktigt veta var jag ska ta vägen. Kanske tiden har hunnit ikapp. Kanske jag har hunnit ikapp tiden. Några minuters samtal och plötsligt förstår jag allt som jag velat förtränga. Jag försöker leva för stunden och strunta i konsekvenserna men nu är det stopp igen. En hamburgare och ett telefonsamtal, någon säger sanningen och jag fattar äntligen. Det är nu jag sjunker in i min egna bubbla och den här gången tänker jag låta det ta tid, inte sträcka ut handen för att liksom ropa på hjälp utan nu måste jag ta itu med det som skaver och inte lura mig själv igen. Ta itu med blodet och erkänna sanningen. Ha vännerna som skimrande glädje och behålla resten för mig själv för det här är min ensak som jag måste reda ut på mitt sätt.

....