När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Tillbaka. Ankrumpa och värk. Men, jag mår bra nu. Det var värt all smärta och alla tårar. Rädsla och förtvivlan. Vishet och ovisshet. Vet inte vad som var jobbigast om det var värken, smärtan, väntan, provtagningarna, operationen eller att vakna upp igen. Vakna upp och inse att hela jag var ett sladdbarn. Uttagen var för många och smärtan av opertaionen var inte alls lika outärlig som åsynen och smärtan av kontakterna in i mig. Fåning ja, men när man är sjuk och ligger på sjukhus får man vara liten igen, det har vi kommit överens om bror och jag. På sjukhus får man vara barn igen och be om klistermärken, Bamseplåster och hallonsaft. Om en vecka tas stygnen bort och det där andra, då hoppas jag att allt blir som det ska bli. Mest smärtsamt är ändå trots allt, det jag missar denna vecka, alla resor och alla skratt och all tid. Men, man rår inte över vad som sker ibland, livet snubblar på sig själv, typ.