När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Knaprar värktabletter som godis, huvudvärken är konstant. Kanske sov jag för djupt? Då när vi tillslut bestämmde oss för att sova var kroppen fylld av ett gigantiskt lyckorus. Vi pratade om hur det hela började och hur det kunde bli som det blev. Avslöjade hemlisar och tankar om nervositet och förhoppningar. Jag älskar samtal i mörkret. Det pirrade i maggropen och jag log fånigt så att hela ansiktet värker. Att höra ord viskas i mitt öra är underbart.

Idag borde jag ha kommit hem från Norge, ville ju så gärna fara dit. Trodde jag skulle kunna överraska och dyka upp nästa helg istället men icke. Det är något med mig och Norge, vi är som magneter men ändå möts vi aldrig riktigt. Seminarieuppgiften är klar och resultatet är så bra så det är nästan komiskt, men, det är inte bara en gigantisk uppgift att lämna in, att redovisa den väl muntligt är nästa steg, det är alltid minst två steg i allt innan något kan bli klart. Tvåsamhet.