När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det gick ju bra det där, eller kanske inte bra det får väl tiden utvisa men åtmindstonde skrev jag så armen krampade och kroppen skakade. De sista minutrarna innan jag la ned pennan var tankarna på annat håll än internationella realtioner, hjärnan skrek mat och magen kurrade i takt vilket den skulle få komma att göra i allt för många timmar till innan tid gavs till att inta näring viket i sin tur känns i dag då huvudetspränger och magen istället för att kurra slår volter.

Kvällen blev sen precis som planerat. Kanske till och med för sen eller så beror det på att morgonen blev tidig. Efter tentan race ner till stan och lite shopping innan håret skulle dras ut och andra kläder än tentakläderna skulle finnas i garderoben. Full fart mot J och sedan stan. Från början var det vi och småbarnsfamiljerna men till slut var vi nog snarare ynglingarna på torget. RixFm-festival är alltid lika trevligt som tokigt som segt. Men att stå på torget och ha en klarblå himmel ovanför är bra, riktigt bra.
  

Och RixFm bandets gitarrist var ju, trevlig att låta de trötta tenta ögonen vila på.



För Sofies skull plåtades Snygg Erik men det är något mystiskt med bilden, igår kväll såg den jätte bra ut men nu är den grumlig till max. Konstigt.



Största jublet och grymt välförtjänat, Sonja Aldén



RixFm tog slut och vi fick änltigen i oss mat samtidigt som en ny rotning i garderoben ägde rum liksom ett försök att åtgärda frisyren som redan lockat till sig på fel sätt. Fönstertittare och ryck i ytterdörren samtidigt som sommarmusik á la 2000 spelades. Kåre i sikte och en massa tok. Att man inte har ätit på en hel dag kan ställa till med besvär som är pinsamma och på toaletter kan man träffa människor man för ett år sedan spenderade all tid tillsammans med och på toaletter kan man få reda på att dessa männsikor ska flytta bort, bort som i hem samtidgt som de pikar för att jag blir kvar, konstig kombo. Kul var det i alla fall. Och med en gladare än gladast E som pratade mer sthlmska än vanligt kom krampen i skrattgroparna som på beställning, att posa framför kameran är verkligen hans grej (eller inte) Själv så var jag tvungen att ta en bild på mig själv bara för att dokumentera att jag kan se pigg ut minuterna efter ett nederlag och även om bilden är likblek så var jag inte det, viktigt att poängtera.



Natten blev till morgon och därnånstanns stupade vi i säng med huvuderna före och kroppen fortfarande på stan. Att nu ta i tu med ett nytt ämne och mer tentaplugg på minimal tid känns mer än jobbigt. Fast det är lördag idag och det nalkas godis.