Författarskap
Tror att alla har den där drömmen inom sig. Åtminstone har jag det. Att se sitt namn på framsidan av en bok. Att få titulera sig författare. Konstigt det där, hittade en hel hög med gamla tidningar som jag skapade á 95. Tidningarna berättar om mina runda, runda bokstäver som ungefär i samma veva utvecklades till att skilja sig rejält från de andra i klassens spretiga stil. Meningarna är korrekta och läsningen sagolikt rolig och förvånande nog intressant. Redan då var åsikterna bestämda om de flesta och mesta. Vid sju års ålder var jag klar över vad framtiden skulle ägnas åt och sedan dess har nog grundtanken varit densamma även om utsvävningar från drömmen också kantrat vägen. Journalist. Nu si så där 14 år senare är tankarna mer förvillade än någonsin. Kommer aldrig kunna uppfylla min dröm. Att få privilegiet att kunna leva på sina ord känns allt för naivt, det kommer aldrig hända mig. Men drömma ska man och jag som alltid menar att det inte finns någon gräns mellan dröm och just verklighet kanske måste omformulera mitt väl inpräntade motto. Kanske den där gränsen är den strakaste gränsen som finns om man inte vinner på lotto och därigenom kan kasta sig ut i det oväntade. Samtidigt som tidningarna dök upp i rensningen här fann jag också de tjocka böckerna som är fyllda av snirkliga bokstäver och tankar, en skatt från förr som bär mitt namn. Dagen har ägnats åt nostalgi som efterföljts av dagdrömmeri. Läser återigen en av favoritböckerna av Denise Rudberg och att bokens hjältinna Matilde just skickat in sitt första utkast till en roman känns nästan komiskt. Mina gamla skatter kanske är värda att bevara lite mer kungligt än tidigare vem vet, en dag kanske någon av de av mig nålade omslagen återfinns i någon annans verklighet. Drömma går ju.