Norska vänner
Jag minns min första lusekofta, jag minns hur fin den var att titta på men ack så den kliade -det var som vassa nålar som stack mig över hela kroppen. Den blev till en av dom alla som fick ligga i garderoben som ett fint pynt, för hade man ingen lusekofta var man inte tillräckligt cool och jag hade ju i alla fall en även om det kanske inte var någon som visste om det. Norge har alltid fachinerat mig, när E kunde prata norska och brilliera på svenska lektionerna när vi pratade och gjorde ett försök att lära oss några ord på de nordiska språken var avundsjukan stor, men störst var beundran. Det lät härligt mysigt.
Så går S flyttlass till Norge och plötlsigt känns landet som varit så nära väldigt långt borta, inte blev det närmare när även D packade sina väskor. Någon månad i den dystra nya tomma våren kom första ordlistan med "bra att kunna ord" och det var väl tur, inte trodde jag de båda nyflyttade-norskarna genast skulle börja slänga sig med gutt och akuratt hela tiden. Den där ordlistan borde pluggas in, det enda jag lyckats lära mig och tillämpa är kos og klem, deras hopp om att kunna utöka mitt ordföråd var nog stort men som vanligt gör jag dom lite besvíkna trots att det vore häftigt att kunna slänga sig med norska fraser. Ska lägga mig i hårdträning, trots allt har ju nedräkningen för deras flytt därifrån påbörjats....