En helt vanlig dag, eller?
Jag vet, jag har gjort det jag med. Kunde inte stå emot trycket. Men som någon yttrade sig och sa "Är det någon som ska ha en blogg så är det ju du Emma" så känns det bara naturligt, kanske det innebär att det blir mer plats över på skrivbordet när alla små tankeböcker kan plockas undan och läggas långt in i garderobens mörker. Time will tell. Men det känns bra, det bubblar ett litet förväntansfullt skratt långt där inne, Emma, en bloggare -det låter bra. Men varför just nu? Ja, varför inte, inget kan gå mer fel just nu. För här är det inte bara 5 fel som kan finnas utan många, många. Måste väl ändå testa.
(Så skrev jag då, den tiden då jag hade en underbar sommrig blogg om livet i den lilla staden. Tydligen har nått hänt, sommarbloggen verkar ha stängt alla dörrar om sig och nyckeln är borttappad någonstanns bland alla andra miljontals lösenord jag har i huvudet. Kanske den inte var så underbar men den var åtminstonde "jag" även om jag då i starten verkade känna mig ungefär som, som nu.
Får bli en ny blogg tills vidare, en ny blogg om livet där felstavningarna är i centrum.)
Ingen bra dag idag, för nu sitter man här igen, fudersam, besviken, orolig och allmänt slutkörd. Dagen som började så bra där på små timmarna när klockan tickar i takt med hjärtat stunden då man inte rikigt vet vad som är dröm och verklighet och kampen mot John Blund är svår, blev till ännu en dag där ångesten är regerar. Tänk om all den energi som fanns där på dygnets första timmar kunde följa mina fotspår dagen lång, men icke, istället är det som om kroppen är spagetti som blivit kokt för länge och hjärncellerna är som seg kola. Kanske november i ett nötskal? Eller är det helt enkelt bara att acceptera att det är mitt liv i ett nötskal? En helt vanlig dag, eller?
(Så skrev jag då, den tiden då jag hade en underbar sommrig blogg om livet i den lilla staden. Tydligen har nått hänt, sommarbloggen verkar ha stängt alla dörrar om sig och nyckeln är borttappad någonstanns bland alla andra miljontals lösenord jag har i huvudet. Kanske den inte var så underbar men den var åtminstonde "jag" även om jag då i starten verkade känna mig ungefär som, som nu.
Får bli en ny blogg tills vidare, en ny blogg om livet där felstavningarna är i centrum.)
Ingen bra dag idag, för nu sitter man här igen, fudersam, besviken, orolig och allmänt slutkörd. Dagen som började så bra där på små timmarna när klockan tickar i takt med hjärtat stunden då man inte rikigt vet vad som är dröm och verklighet och kampen mot John Blund är svår, blev till ännu en dag där ångesten är regerar. Tänk om all den energi som fanns där på dygnets första timmar kunde följa mina fotspår dagen lång, men icke, istället är det som om kroppen är spagetti som blivit kokt för länge och hjärncellerna är som seg kola. Kanske november i ett nötskal? Eller är det helt enkelt bara att acceptera att det är mitt liv i ett nötskal? En helt vanlig dag, eller?
Kommentarer
Trackback