Ingen betong så långt ögat kan nå. Min verklighet i tre år 7-9:an. Inte minns jag att man var så oerhört kort då som de jag mötte i dag var, inte minns jag att någon var så ointresserad. Åtmindstonde inte jag. Då var gymnasiet nästa anhalt och vi blev uppmanade att satsa ännu mer, för mig innebar det att satsa ännu mer än redan allt. Silverskedar var det få av men ensamma stunder många. Tur att musikskolan låg så nära.
Besökte vad jag tror är den stadsdel som är mest lik en förort i grannstaden. 15 åringar som pissade mot skolans entré, ett rökmoln som luktade både vanlig rök och annat. Korridorer fullklottrade med ord som jag önskar att högstadieelever inte kunde. Inte undra på att detta är den skola som har sämst betygssnitt. I chock över deras beteende utförde jag min uppgift och åkte iväg för att upptäcka att de även var skickliga med fingrarna för min vattenflaska hade fått ben och vandrade utanför bilen. Men, vill de ha en flaska med logga så är det helt ok att ta min.
Undrar om det verkligen är ok att försova sig två dagar i rad? Fast idag spelar det ingen roll. Jag förbereder och putsar. Blir ingen musik ikväll, tiden finns inte.
Och allt jag vill är att avståndet vore lite mindre.
Musiken jag hittade igår går inte att sluta lyssna på. Röster jag har hört förut och hemhemma ska leta reda på skivor från förr. Det är höst nu. En höst som jag vet kommer bli mer annorlunda än andra. Ingenting är mer sig likt. Det är livets ironi, livets melodi. Jag känner igen tecknen. När glädjen finns men inte når ända ut. När leendet kommer men inte ända från djupet. Det hugger. Idag sken solen igen, kisandes promenerade jag från ena sidan stan till min. Fåglarna kvittrade, getingarna var ettriga och mina lungor pep. Fukt och astma; Det är höst nu. På fredag är det ett år sedan Clara snubblade in i mitt så kallade liv. Hon kom, virvlade runt och stannade kvar. Som solsken om natten. Som en stjärna på himlen. Det är den tiden nu, tiden vi brukar ägna en natt åt stjärnorna, inte i år, inte mer. Jag har mina vänner. Vänner jag försummar, vänner jag förlorar. Men, jag tror på att de verkliga vännerna stannar även när vinden blåser och paraplyet flyger iväg. När ord sårar och ord rammlar okontrollerat. Det är ju det vänner är till för, dela glädje och sorg. Dela livet. Jag har möblerat om min helg. Ser fram emot fredag men för att kvällen skulle blivit fulländad hade jag velat fira vårat jubileéum tillsammans. Men, man kan inte få allt, och vad jag får på fredag är kanske de bästa som finns, det räcker mer än väl. Men Clara, du fattas mig. Hela tiden.
Ett citat har grott i bakhuvudet hela dagen och så kommer jag på varifrån det är, varifrån det kommer och all dess innebörd. Slänger av mig skorna och kryper upp i min lila kontorsstol. Tittar ut, tittar bort. Tipex:ar och fyller på med nytt. Jag har fortfarande ett problem kvar att lösa innan dagen är fulländad, vem ringer/mailaar jag för att få ställa ut i Bergströms? Idag har det knackat på konstant, små jubelrop över min blomma och andra över mina glasögon. Jag vet inte. Ikväll ska jag träna. Vår gammla tillsammans - aktivitet. Det var jag och tanterna i bassängen, men bättre träning får man leta länge efter. Får bli bikini, den sportiga modellen, baddräkten är hemmahemma när jag som mest vill ha den. typiskt.
Time flies. Time waits for no man. Time heals all wounds. All any of us wants is more time. Time to stand up. Time to grow up. Time to let go. Time.
Vi var samhällsvetare allesammans. Riktiga samhällsvetare som läste A-C. Åtmindstonde jag. Idag inser jag dok att hälften av klassen spsp3a gick fotbollsgymnasium utan att jag ens reflekterade över det. När jag sammanställer en gymnasieista över Dalarna med alla gymnasiers olika program och inriktningar kan jag inte låta bli att undra. Skulle vi valt samma om valet skulle ske nu? Jag hade nog det. Men kanske hade jag försökt klämma in ytterligare kurser, åtmindstonde hade det blivit så om jag inte snubblade där under andra året och fick nöja mig med bara en handfull extra.
Det är så mycket man inte vet, Vansbro är riksidottsgymnasium för cyklister, i Säter kan du (ironiskt nog) läsa omvårdnadsprogrammet med inriktning psykiatri. I Rättvik kan du läsa estetiska programmet med inriktning folkmusik och i Orsa med inriktning musik- och ljudproduktion, i Mora hittar vi ett konståkningsgymnasium. På mitt gamla gymnasium har mitt program fått en ny inriktning i tiden; Miljö och samhällsbyggnad. Och i Borlänge på Hushagen kan du lära dig mer om färskvaruhantering. Jag ser ett samband. De är de mindre orterna som har de unika utbildningarna. Kanske jag skulle bott i Malung/Sälen och gått slalom/snowboard gymnasium, det var storebrors dröm men kunde varit min handling. Men, mest av allt ångrar jag att jag inte sökte till konservatoriet, klassisk musik i tre år med flöjten som klasskamrat. Intressant att notera är också att Dalarna kryllar av fotbolls och hockeygymnasium liksom dans och innebandy.
Igår beslutade jag att lägga ner. Idag tänker jag om. Tänker att jag ska inte göra något förhastat. Det är något som skaver under huden, det kliar och nästan värker. Kanske är det mitt sätt att reagera, kanske inte. Juni har hunnit ifatt och jag sörjer. Att inte morfar har plockat lingonen vi kokade. Att jag är feg. Längtar oerhört till helgen. Hoppas på att vi kan fira tillsammans alla, det var så längesedan sist. Skratta åt att tre av oss barmbarn är ljushåriga och två mörkhåriga.
Stockholm när löven faller är något alldeles speciellt, särskilt. Det är nästan om hösten medför ett magiskt skimmer, förtom att duvorna verkar vara fler än annars. Vi tre hade en dag fylld av skratt där fantastiskt roliga händelser löste av varandra. Minnesvärda citat hopade sig och någonstanns blev de för många för att ens minnas. Vi åt italienskt, shoppade lagomt. Jag blev lycklig av AMK. Undvek att fasta i polikontroll och genomförde en egen rundtur som en guide nog blivit imponerad av. Monopol är ett mycket lärorikt spel. Vi laddade inför konserten med onyttigheter och paltkoma. Smet före i toalettkön och upplevde magiska timmar där tiden sprang förbi samtidigt som den stannade. Turistade vidare och passerade Solvalla som vissa numera vet inte är en stor fotbollsplan. Knaprade digistivechoklad och skrattade åt chaufförens varing om jättenötter. Trodde vi hittade en snabbare väg mot arenan men insåg det motsatta, lärde oss att skogsturer kan sluta mot betongväggar. Somnade i bilen och vaknade om möjligt ännu tröttare. En heldag i Stockholm tillsammans.
Efter att ha funderat i tre dagar på hur jag ska kunna förklara onsdagens upplevelse inser jag att den dagen kommer inte. En sådan dag kommer inte igen. De känslorna upplever man inte två gånger. Aldrig virvlar så många fjärilar i luften. Aldrig har väl knottrorna längs ryggraden varit så intensiva. Aldrig tidigare har jag upplevt en sådan stämmning vi tillsammans med alla andra i Globen skapade. Coldplay var fantastisk underbart magiskt. En endorfinbubbla svävandes över Globen rakt in i mitt hjärta. Virvlade om och rörde till utan att fråga om lov. Varje låt, varje stråf; fylld av så mycket känslor att hjärtat blir att dunka snabbare och snabbare, berörd ända ut i fingerspetsen. Längesedan jag kännde mig så lycklig som just då, just där på vår lektare, lyckan bubblandes genom blodet.
Jag kan inte annat än instämma i denna betygssättning. Fantastisk att vi möttes åter efter 2 års frånvaro.
Underbart! Ännu mer underbart att det finns en till som delar samma känslor som jag gör. Frågan är om "stadsteatern" är samma som Dalateatern(?) På gammla gymansieskolan är han en före detta student, i min värld är han en misstolkad legend som borde få mer uppskattning för att vara så genialisk som han är.
Typiskt! Måndagens projekt blir att försöka få till en lösning på krocken som är min egen förtjänst egentligen. Jag tycker egentligen att de där dagarna i Mora ska bli suveräna men kanske jag kan få till en kompromiss på något vänster. Kollade i arkivet på hemsidan jag byggde upp för tre år sedan, eller byggde som i skrev. Skrattar åt vissa bilder mer än andra och vissa texter önskar jag att de genast försvann. Tänka sig vi jobbade 3 dyng i rad ca 16-20h varje dygn, inte undra på att vi sedan skrev som vi skrev och fotade som vi fotade.
Händerna skakar. Hjärtat pickar som en bomb. Pupillerna är mina ögon. Råkade ta fel värktabletter. 2*400mg ipren och tre koppar kaffe ihop funkar tydligen inte. Tilläggas bör också att jag fick för första gången detta liv smaska Ipren i maj då astmatiker bör undvika dessa piller som då hade en magisk effekt på migrän men inte längre så jag utökade förrådet. får skylla på min trötthet som gjorde att fel piller idag slank ned, men, det konstigaste är att huvudet ändå spränger som aldrig förr. Och ja, tydligen så kommer orden sprutandes ur min mun okontrollerat och i fel ordning, inte rätt dag för sånt idag. Ska träffa chefernas chef och gå hand i hand för att panta ut det som ska vara mitt. dagens bästa i övrigt är "trevligt att ha dig här så ofta. Du kommer in som en frisk vind och så kommer man på sig själv med att le, du har en underbar effekt på oss andra". Detta sagt av den person du minst anar, och ja, jag bara fortsätter le drogad som jag är. Egentligen vill jag delge om onsdagen, om skeenden och stjärnfall men det måste kompletteras med bilder och dessa har ännu inte flyttat in i min dator eftersom jag själv har varit utflyttad tills nu. Ikväll är lägenheten min igen, firar det med uppsättning av nya gardiner och förhoppningsvis favoritmat. Lunchdags med bland annat upphovsmakaren av dagens mest chokerande uttalande och ännu mer förunderligt är att denne visste mitt namn. Koffeinkick kanske är en bra kick?
Tackade ja till nomineringen. Dumt kanske, men det verkar ju vara min melodi. Arbetet som skulle ta en dag kan komma att ta veckor. Under förmiddagen var det enda jag kunde tänka på oväntant-besök-reklamen, där en av de medverkande rammlar ned från taket till nästa lägenhet. Det hålet var mitt badrumstak för några timmar. Blev en snabb utrensing av köket och där i en av kokböcker hittade jag en skiva. En skatt. Den skivan.Den låten.
Rösten är minimal och jag gör allt för att vara tyst. Svårt. Mycket svårt. Tackade ja till nomineringen, dumt kanske men det verkar ju vara min melodi. Veckan fylld av musik fick ett avbrott ikväll, jag hoppar över repetitionen för att kunna ge järnet på söndag istället. Stockholm imorgon. Globen imorgon. Coldplay imorgon. Övar ögonen på att inte tåras till favoriten. Stundvis är det möjligt, andra gången rammlar de över kanten. Kanske lite för mycket minnen,lite för mycket personlig betydelse. Trots det, hoppas jag på den imorgon, konserten kommer inte vara fullständig förrän jag får kämpa emot. Det är väl så att även vackra minnen kan smärta. En gitarr, en natt, två röster.Så enkelt.
Lyssnar på de bästa av låtar. Säg vad du ska säga, gör det nu. Så enkelt och så svårt. Varje textrad kan jag utantill och ibland önskar jag att det var jag som formulerat just de där raderna.
Plockar ihop badrummet och delar av köket, nånstanns i det undermedvetna känns det som en packning för flytt. Men inte nu. Glädjande mail fick mungiporna att hoppa i höjden. Ett hej och hur mår du som känndes ända in i kammrarna. Snart åka söderut igen. Funderar på om det där över telefon går att få in i kalendern, tveksammt men, ändå lite kul. Medresenären väckte mig av en ofrivillig garderobsstädning. Det låg skor i en hög som jag anade jag skulle få lov att skiljas ifrån. Kläder jag i ärlighetens namn inte hade en aning om kommer gå åt samma håll, tydligen. Min röst är för svag för att skrika nej. Men, något positivt är att det blir plats för nytt. Om det där med städmani är något som går i arv ska jag aldrig skaffa barn. Stackare. Hittade en av mina älskade dunvästar, ska återinvigas ikväll, i månens sken.
Lyssnar på låtar vi kommer framföra på konserterna och det knottrar sig längsryggraden. Vilken musik, vilka texter. Underbara stämmor och slingor. Tonarter och höjningar. Med risk för att späda på ryktet som musiknörden väljer jag ut ett av styckerna och delar med mig; Texten, jag säger texten. Ett avsked.
Dumt. Glömde gunnistövlarna i lånebilen. Inte var de mina heller. Men, eftersom vi idag måste ta en snabbis norrut så kanske de går att spåra samtidigt. Pinsamt. Efter en natt av utebliven sömn så är tröttheten överhängande. Jag har problem med att vara ensam och nu längtar jag tills 13.30 då en av dom här hemma jobbat klart för dagen. Klockan tickar läskigt högt och inte visste jag att det var så jobbigt att gå uppför trappor som det är. Sitter på kontoret och gör allt jag kan för att inte röra till på skrivbordet, kikar på lite intressanta brev, kollar lite på bokföringen och har en rätt skön dag. Fortfarande sjuk ja, men febern är snart helt uträknad. Går i sovkläder och tänker inte ens tanken att jag borde klä på mig. De stunder jag sovit i natt har varit ett virrevarv av drömmar, krockar och ilska. Inte jag som varit den arge men jag som varit det välförtjänta offret för den ilska som tagit sig hårda uttryck. Ironiskt att jag vaknade med ett nytt blåmärke när jag vaknade och täcket slingrat runt kroppen, kuddarna på golvet och håret trasslat runt halsen.
Tittar på diabilder (!) sedan livet på turné. Cirkusen och allt runtomkring gör att mungiporna skjuter i höjd och vi skrattar, jag kvider av smärta för förkylningen bor även i magen men, mysigt är det. Jag konstaterar att till och med jag var söt som yngre tös. Alla möten, alla syner alla intryck, inte undra på att jag somnade varje kväll och blev skjutsad i vagn trots flera år från passerat ok att åka sittvagn. Hornsgatan är lång att trava för 5åringar så det så.
Blir hemma- hemma imorgon med. Just läst igenon C:s debattartikel och vips så kom den, längtan att få göra samma sak. Det är just såna uppgifter jag älskar. Att ta ställning och argumentera i skrift. Mer retorik och mer journalistik står överst på önskelistan om kunskap men, de slåss mot organisationsteorier som jag längtar efter att fördjupa mig i. Men, ett löfte är väl ett löfte och detta år är det bara jobb som ska göras, inte vara student. Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag tillslut inte kunna motstå begäret. Snart kommer sommarkurskatalogerna och ja, i sommar blir det nog plugg istället för bara jobb. Imorgon är det en dag närmare den egentliga starten. På onsdag har två veckor gått och då bör kontraktet vandrat hela laget runt för att till sist få en kråka av mig. Nästa vecka är det hårt planeringsjobb som gäller mässa i dagarna fem och dubbelbokad på fredagen veckan därpå. Men nästa söndag innan det hetiska veckan ska premiäras; premiär på höstens konsert följetång. Att läsa C:s artikel gjorde inte saknaden mindre, under eftermiddagens långa tupplur hann jag konstatera innan djupaste sömn att vecka två i oktober då hoppas jag vi kan matcha ihop oss. Ett måste.
Känner mig tvådelad. Mitt itu eller hälften. Spelar roll egentligen men jobbigt är det. Sov hela eftermiddagen, tog en paus och åt middag klarade av att hålla ögonen öppna en timme till sen var det dags för natt i 11 timmar. Det är väl sömn som är bästa medicinen antar jag. Två rådjur som verkar flyttat in på baksidan. Ett kid och en mamma (eller pappa?) De är här dagtid som kvällstid, inte rädda men så fort de ser en kamera genom fönstret eller som kommer ut så sticker dom. Fotoskygga. Jag försöker läka mitt sår men varje gång jag skrattar så spricker det upp igen. Aj. Längtar tills onsdag och Stockholm även om en viss tagg sticker till så fort ordet nämns. Coldplay kan inte bli annat än bra. Renoveringen på tisdag hoppas jag är snabb, då får jag städhjälp och kan genast tillbringa natten där för att slippa tidiga morgontåget. Nice. Hjärnan är invirad i vadd, bommullsskalle och jag. Näsan är svälld och halsen fortfarande tjock som en trädstam, ungefär så sträv känns den när man sväljer. Astman lever sitt eget liv. Jag mitt. Eller snarare sjukt anpassat efter sjukdommen. Vill planera men planerna får stå åt sidan. Idre ska snart vara betalt och jag måste meddela mina resenärer detta. Om jag själv kan följa med det är väl ett mysterium än så länge. Men, men. Om inte annat kan jag glädjas åt andras glädje. Snö vore underbart. Puder. HIttade gymnasiebrillorna igår, jag trivdes aldrig i dom men de är rätt ok. Nya brillorna måste bli bra, kan inte fortsätta chansa. Idag är det etapp två på vägen-ut-ur-förkylningen. Potatisgratäng och fjärilskotletter kan väl få vem som helst att hjula. Vet inte hur det blir imorgon, jag vet att jag borde vara hemma, se till att bli frisk istället för att hanka mig fram och vara utpumpad efter 17. Men, hur svårt är det inte när viljan finns där? Jag vill vara på plats.
Vill bara lägga mig ned och dö. Fattar inte. Blir arg och irriterad Citerar kusin Norrland och säger "Blir så förbannad så det ångar ur pannan på mig" (på norrländska) Hånler Kommer på de mest ultimata stafetterna (eller?) Ber "bigger me" tömma nästan hela garaget. Här ska visas att jag kan. JAG KAN SJÄLV. Inser att jag inte får med mig allt på tåget. Ett helt party under armen går inte. Får återvända med bil imorgon. Kollar tidtabellen om imorgon bitti. Tidigt. Ska muta. Rösten är där, eller inte. Rätt spännande. Lovar att ta ledigt måndag-tisdag också. Packar ned en astrmaspray till och de där pillren. Funderar och förvränger. Irriterar mig på att inte få svar. Läser det där roliga mailet men gör för ont för att skratta. Ikväll ska jag få spottkräm tror jag. Blandkräm heter den i andra familjer. Säger att det är tur att jag har mitt rum kvar, för det är här jag kommer spendera helgerna framöver. Äter en bit äppelkaka och någon liter vaniljsås. Snyter näsan röd. Jobbar i smyg. Fortfarande arg. Fortfarande fundersam hur det blev så här. Det där med roller måste förtydligas. Vill kidnappa 10 små gymnasie 3:or, någon som har ett tips? Glömde sminkväskan, får bli en tillfällig lösning imorgon med resultatet att se strålande pigg ut. Tveksamt. Tittar ut genom tvättstugefönstret; här har vi helgens alla stafetter sammlade. Bra där.
För sju år sedan var jag också sjuk. I min feberyra låg jag nedbäddad framför TV:n. Hade block och penna som bästa vän eftersom jag i vanlig ordning tappat bort rösten. Extra nyhetssändning minns jag att det ropades ut och sen kom dom där bilderna som jag inte riktigt förstod; om det var jag som såg syner eller om det var verkligt. Vi lärde oss ord som taliban och fick vet att Afghanistan var ett land. Det var 2001 det. I dag i år, 2008 fyller kusin Joakim 40 år men i min värld är han fortfarande 28 och jag 10 år. Åtmindstonde är det den känslan jag får när släkten sammlas.
Jag kapitulerar och åker. Packar ned hela kittet trots att jag vet att allt egentligen finns hemma där också. Febertermometer, nässpray, näsdukar, halstabletter, astmasprej 1,2 och 3, ipren (vilken magisk tablett det är!), esterC, fetvadd, mandelolja, en till nässpray och sen är det klart ungefär. Stannar så länge jag kan, blir väl att ta 07 tåget norrut igen på fredag antar jag. Slänger ner några trasor till kläder och tänker att jag kan alltid ta något från garderob 2. Huvudet dunkar, örat speänger och halsen skriker av smärta. Smärta kanske är fel ord men förbannat jävla ont gör det och mer julröd än vad den är kanske är omöjligt att vara. Anar att jag kommer bli tvingad till lasarettet imorgon. Det där med ord igen, lasarett eller sjukhus? Kanske det handlar om storlek eller helt enkelt om dialekt, det där härliga dialektmysteriet.
Medan jag skriver blixtrar det inte lika mycket så jag fortsätter. I tredje klass var jag mer sjuk än i skolan, ganska skrämmande egentligen, det var då trummhinnan brast, halsen nästan gick av och huvudet flög av. I den vevan fick jag mina första glasögon och på fredag är det dags att hämta ut ett par nya igen, 13 år efter de första. När jag väl var i skolan var toaletterna min största skräck för det var det året de kom på det, att toaletter kan användas för mer än traditionella besök. Mina fina rosa balettsockor som försvann ner. Håret som droppade. Samtalen hem med rop på hjälp. Kanske inte alla de där sjukdagarna var riktiga sjukdagar, flera av dom var en flykt från verkligheten. Det blev inte bättre för att jag fick glasögon och kanske är det därför som jag fortfarande har problem med att visa mig bakom glas och båge men, på fredag ska det bli skillnad. Jag vill se klart.
Komiskt. En nunna som övningskör. Ännu mer humor att det aldrig har slagit mig att även nunnor kan köra bil/ ha körkort. Det krockar i mitt huvud; insikten om att vi alla är rätt lika, egentligen. Magsjuka är nog ett faktum nu kombinerat med att vara förkyld, jag ska då alltid lyckas vara som ett litet barn. Underbara Stina som rycker ut i nöd och ja, allt är klart inför lördag bara en toastmaster fattas mig eller snarare turneringen. Nu är det Saltkråkan och sängläge som gäller och total isolering tills på fredag. Tjorven eller Stina,undrar vem det är mest smickrande att sägas vara lik? (Tur att ingen sagt Båtsman)
Är det inte lite konstigt? Att tre av mina vänner firar på en och samma dag. De äter tårta och blåser ut ljus fyllda av önskningar i varsitt håll av landet och rent av utomlands också. Stinas, Tobias och Daniels dag idag.
2005. Då det begav sig. 2008. När sommaren faktikt fortfarande var som underbarast. Långa nätter.
Höst. Verkligen höst. Jag tror halsen går av och örat sprängs. På lördag ska jag jobba utomhus en hel dag, idag har jag feber. Idag får han åka hem, en tillfällig utskrivning men jag får inte kramas för infektionsrisken han numera bär på. Skönt är det ialla fall att en mindre är boende på sjukhuset.
I övrigt är allt med helgens turnering klart förutom den lilla, stora detaljen att ingen el/ström finns och hela dagen har jag funderat på när vilket av orden ska användas(?)
Känns som om jag borde skriva något om helgen. Önskar att jag kunde skriva rad efter rad om hur trevligt det var. Det kan jag, om förfesten som var en resa tillbaka i tiden. Johanna och jag, alla dom andra. Men någonstanns där tar det stopp. Fragment, ytterst suddiga skapar mina delar av helheten. Pinsamt. Ytterst oansvarigt men förbannat skönt. Total dimma och visst var det kul, det jag minns var suveränt. Kanske saker och ting varit annorlunda om rosévinet inte varit så underbart gott, men, även mestadels förnuftiga människor får ibland sväva. Inspark 08 och jag borde inte ens ha varit där. Jag borde gått hem. Klänningen var vit även dagen efter och det i sig är positivt, lika så att pengarna var kvar precis lika mycket/få som när jag packade tidigare på kvällen. Till och med sminket var borttaget innan sömnen, mycket ansvarsfullt eller helt enkelt en inrutad handling(?) Aldrig mer var tanken igår. Men nu börjar jag få lite mer distans till det, mer mat i magen och några timmars mera sömn så funderar jag. Nu är helgerna uppbokade, kanske var det därför som jag passade på. Jag vet inte, kanske är det bäst att inte veta och ibland bara handla i stundens hetta, eller törst, kanske i total sinnesförvirring.
David Hellenius kopian blev nog mest rädd för mig medan jag försökte dölja min förhöjda puls och mina darriga händer när duvan kom in i butiken. Fatta. En duva innomhus på några få meters avstånd, inte en fri himmel den kan flyga upp och bort i utan tak och glasögon. En butik fylld av speglar som den verkade njuta av. Knäna skakade men på något vis lyckades jag förbli stående även om jag hoppade in bakom disken för att få lite distans till odjuret. Tydligen fjärde fredagen i rad kl. 17.30 som den där svarta fågeln med lång vass näbb och skrämmande klor och säkert full i löss travar in. Att jag ska hämta ut mina nya bågar nästa fredag är bara att glömma, det går inte, tänk om den är där då också. Det ironiska, förutom min extrema fobi, är att den gått in genom såna där dubbel dörrar som är automatiska gått genom en form av korridor sedan in på Synsam. Ännu mer ironiskt är att den gick ut samma väg tillbaka, själv. Tre månader har jag på mig om jag vill byta bågar, det blir bra det.
Om några timmar, efter den shoppingtur som nu måste göras, är det 100 års jubiléum, Dalaregementet är jubilaren och jag ska medverka. Lite konserterande sedan Korum innan det är dags att bege sig till Huset och sedan eventuellt vidare in i blåbärsskogen. Just nu är lusten lika med noll och humöret botten. Vi får se.
Igår räddade vi turneringen. Nästa lördag är överbokad och när då inbjudan om fest plingar till försöker jag febrilt få några timmar fria på lördgskvällen men som det verkar är det nästintill omöjligt. Undrar om man verkligen får jobba 16h på ett och samma dygn? Det måste berättiga till ledighet på onsdagen.
Funderar på var mina ord tagit vägen, de där som brukade få andra att tro på att jag skulle nå min dröm. Läser Per Hagmans förtrollande ord och slukar varje stavelse, stryker under och tänker det här ska jag minnas, minnas för framtiden, minnas för stunden. Att alla har vi våra olika liv. Det blir aldrig som på film, där hjälten och hjältinnan får varandra (eller tvärtom). Man vaknar inte upp som en ny människa varje dag. Livet är vad du gör det till och jag har gjort det så här. Tilltrasslat, rörigt men förjävla underbart ibland. Poppar popcorn och tänker egentligen är det trevligare att möta händer i skålen men nu, just nu så är det jag, jag som bestämmer över mig själv och jag är sån här, fundersam och tänker efter före men ibland efter. Om allt vore enkelt, vad vore alltet då? Ett popcorn till och sedan en näve, jag får hela skålen. Dricke te, tänker på Clara och försöker förbereda magtrakten på fler förändringar vid årsskiftet, tänker att det blir aldrig som man tänkt sig men, på något sätt blir det bra ändå. Kaserngården idag och det smärtade över hjärtat, så tomt och så annorlunda. På lördag blir det ändå som förr, då är det vi igen, som en upptakt till 2:a året. Förväntan och spänning i blodet. Vi skrattar åt glittret och min fackelgång i mörkret. En av dom, professorn pratade över fikat om hur trevligt det är med kärleken som spirar mellan studenterna i huset och frågade oss om hur vi upplevde det, vad kunde vi annat göra än skratta. Skratta med värme. Fotade inloppet och någonstanns där mellan masar och blåbär kom glädjen, ungefär samtidigt som besked på telefon från sjukhuset. Kanske hösten inte blir en upprepning utan en nystart.
Kan inte välja. Från fyra till två. Två är en för mycket. Hur kan det vara så svårt att välja glasögon? Jag har ju sagt att jag vill ha ett par rejält kontrasterande mot de andra så egentligen borde det vara enkelt. Men, jag hade ju såna under högstadiet, de svarta fyrkantiga (som alla numera har) och plötsligt får jag för mig att alla liknar just det paret. Lyssnar på samma youtube-klipp miljontals gånger per dag och här tänkte jag länka in det, men icke, sådant fungerar tydligen inte för mig här. Brännbollen börjar få en bra struktur, innehållet finns och flödar nu måste bara lagen göra detsamma, jag menar är dom dumma eller? Första pris är Peace&Love- pass 2009, om jag gick på gymnasiet i 3:an skulle jag jubla. Men icke. Dumt, mycket dumt.
Är fortfarande proppmätt. Smakar grek i munnen än. Upp- och ned verkar vara denna veckas melodi. Det konstigaste av allt är väl att man numera mest rycker på axlarna, säger "igen" och sedan inte tänker så mycket, åtmindstonde är det vad jag vill tro. Att påsarna under ögonen av utebliven sömn ännu en natt beror på något annat än sjukhustankar. Rensar mitt studentkonto, det är över nu. Nästa steg tas sakta men säkert frammåt. Mer saker borde städas ur men det får bli vartefter viljan finns. Kaffe, kaffe vore suveränt. Nu. Fattar inte hur mycket jag hunnit med under de här tre åren, studentkontot är överfullt och jag som alltid gjorde allt hemma, alla uppgifter, konstigt, mängder är det. Reflextioner kring Försvarsdepartementet blandas med seminarieuppgifter om än det ena och det andra. En A-uppsats och en till liksom två gånger B och en C. Blandkräm.
Kanske det är dags för en vitamininjektion, har liksom tappat lusten till det mesta. Dagarna är oändligt långa men samtidigt alldels för korta. Helgerna är överbokade och allt jag vill är att bege mig, Uppsala och Göteborg. Förstår inte hur jag ska stå ut, första lediga helgen är nr 1 i oktober, då måste jag tuffa vidare. Sen är det i princip jämntjockt resten av den månaden och sedan tar panikmånaden över, november som mest kommer spenderas på resande fot med jobb. December är alldeles för fjärran för att ens ägna en tanke åt. Bränner mig på tungan och plöstligt gör det ont när jag jag går runt och gör mina tungövningar för att få mer fart på spelandet. Ticke-ticke. Konstiga nummer som ringer både dag och natt, fattar inte, inte ens hitta fattar vad det är. Födelsedagsfester krockar med varandra, vill räcka till men når inte hela vägen. Handlar innan jag tänker. Det här är inte jag. Jag är struktur i blodet och planeringsfreek uti fingerspetsarna men inte nu, nu handlar det istället om att fly mörkret och sen får jag väl ta konsekvenserna, eventuellt.
Blev ingen nattvistelse men däremot hann jag med en timmes sömn innan middagen. Suveränt skönt. Några timmar musik och bilåkande i bäckmörker är jag hemma här igen och försöker göra som alltid allt samtidigt. Det var en bra repetition idag, mysig. Vi mötte blickar och skrattade åt små slingor, åt det som varit och aldrig blir igen. Hur vi båda på varsitt håll nynnar med och fyller i där vi är vana vid det gammla, sommaren då vi sjöng våra melodifestivalsstämmor i bussen -kanske det bästa sommarminnet någonsin. Nattuggleriet måste få ett slut, det funkar inte längre. Sömnbristen är gigantisk.
Ska snart bege mig. Tillbaka. Ska återvända till Högberget efter tre år. Studentdagen var vädret ungefär detsamma men mungiporna i topp och pirret i magen nästan överväldigande. Idag är energin ungefär det motsatta och pirret är ersatt med ett knorrande. Ska hem också, hem och stannar över natten definitivt. Måste bort. Innan avfärd ska flyttkartonger packas, imorgon flyttar vi in på Lugnet.
