När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Funderar på var mina ord tagit vägen, de där som brukade få andra att tro på att jag skulle nå min dröm. Läser Per Hagmans förtrollande ord och slukar varje stavelse, stryker under och tänker det här ska jag minnas, minnas för framtiden, minnas för stunden. Att alla har vi våra olika liv. Det blir aldrig som på film, där hjälten och hjältinnan får varandra (eller tvärtom). Man vaknar inte upp som en ny människa varje dag. Livet är vad du gör det till och jag har gjort det så här. Tilltrasslat, rörigt men förjävla underbart ibland. Poppar popcorn och tänker egentligen är det trevligare att möta händer i skålen men nu, just nu så är det jag, jag som bestämmer över mig själv och jag är sån här, fundersam och tänker efter före men ibland efter. Om allt vore enkelt, vad vore alltet då? Ett popcorn till och sedan en näve, jag får hela skålen. Dricke te, tänker på Clara och försöker förbereda magtrakten på fler förändringar vid årsskiftet, tänker att det blir aldrig som man tänkt sig men, på något sätt blir det bra ändå. Kaserngården idag och det smärtade över hjärtat, så tomt och så annorlunda. På lördag blir det ändå som förr, då är det vi igen, som en upptakt till 2:a året. Förväntan och spänning i blodet. Vi skrattar åt glittret och min fackelgång i mörkret. En av dom, professorn pratade över fikat om hur trevligt det är med kärleken som spirar mellan studenterna i huset och frågade oss om hur vi upplevde det, vad kunde vi annat göra än skratta. Skratta med värme. Fotade inloppet och någonstanns där mellan masar och blåbär kom glädjen, ungefär samtidigt som besked på telefon från sjukhuset. Kanske hösten inte blir en upprepning utan en nystart.