När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Känner mig tvådelad. Mitt itu eller hälften. Spelar roll egentligen men jobbigt är det. Sov hela eftermiddagen, tog en paus och åt middag klarade av att hålla ögonen öppna en timme till sen var det dags för natt i 11 timmar. Det är väl sömn som är bästa medicinen antar jag. Två rådjur som verkar flyttat in på baksidan. Ett kid och en mamma (eller pappa?) De är här dagtid som kvällstid, inte rädda men så fort de ser en kamera genom fönstret eller som kommer ut så sticker dom. Fotoskygga. Jag försöker läka mitt sår men varje gång jag skrattar så spricker det upp igen. Aj. Längtar tills onsdag och Stockholm även om en viss tagg sticker till så fort ordet nämns. Coldplay kan inte bli annat än bra. Renoveringen på tisdag hoppas jag är snabb, då får jag städhjälp och kan genast tillbringa natten där för att slippa tidiga morgontåget. Nice. Hjärnan är invirad i vadd, bommullsskalle och jag. Näsan är svälld och halsen fortfarande tjock som en trädstam, ungefär så sträv känns den när man sväljer. Astman lever sitt eget liv. Jag mitt. Eller snarare sjukt anpassat efter sjukdommen. Vill planera men planerna får stå åt sidan. Idre ska snart vara betalt och jag måste meddela mina resenärer detta. Om jag själv kan följa med det är väl ett mysterium än så länge. Men, men. Om inte annat kan jag glädjas åt andras glädje. Snö vore underbart. Puder. HIttade gymnasiebrillorna igår, jag trivdes aldrig i dom men de är rätt ok. Nya brillorna måste bli bra, kan inte fortsätta chansa. Idag är det etapp två på vägen-ut-ur-förkylningen. Potatisgratäng och fjärilskotletter kan väl få vem som helst att hjula. Vet inte hur det blir imorgon, jag vet att jag borde vara hemma, se till att bli frisk istället för att hanka mig fram och vara utpumpad efter 17. Men, hur svårt är det inte när viljan finns där? Jag vill vara på plats.