När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Är fortfarande proppmätt. Smakar grek i munnen än. Upp- och ned verkar vara denna veckas melodi. Det konstigaste av allt är väl att man numera mest rycker på axlarna, säger "igen" och sedan inte tänker så mycket, åtmindstonde är det vad jag vill tro. Att påsarna under ögonen av utebliven sömn ännu en natt beror på något annat än sjukhustankar. Rensar mitt studentkonto, det är över nu. Nästa steg tas sakta men säkert frammåt. Mer saker borde städas ur men det får bli vartefter viljan finns. Kaffe, kaffe vore suveränt. Nu. Fattar inte hur mycket jag hunnit med under de här tre åren, studentkontot är överfullt och jag som alltid gjorde allt hemma, alla uppgifter, konstigt, mängder är det. Reflextioner kring Försvarsdepartementet blandas med seminarieuppgifter om än det ena och det andra. En A-uppsats och en till liksom två gånger B och en C. Blandkräm.