När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Musiken jag hittade igår går inte att sluta lyssna på. Röster jag har hört förut och hemhemma ska leta reda på skivor från förr. Det är höst nu. En höst som jag vet kommer bli mer annorlunda än andra. Ingenting är mer sig likt. Det är livets ironi, livets melodi. Jag känner igen tecknen. När glädjen finns men inte når ända ut. När leendet kommer men inte ända från djupet. Det hugger. Idag sken solen igen, kisandes promenerade jag från ena sidan stan till min. Fåglarna kvittrade, getingarna var ettriga och mina lungor pep. Fukt och astma; Det är höst nu.  På fredag är det ett år sedan Clara snubblade in i mitt så kallade liv. Hon kom, virvlade runt och stannade kvar. Som solsken om natten. Som en stjärna på himlen. Det är den tiden nu, tiden vi brukar ägna en natt åt stjärnorna, inte i år, inte mer. Jag har mina vänner. Vänner jag försummar, vänner jag förlorar. Men, jag tror på att de verkliga vännerna stannar även när vinden blåser och paraplyet flyger iväg. När ord sårar och ord rammlar okontrollerat. Det är ju det vänner är till för, dela glädje och sorg. Dela livet. Jag har möblerat om min helg. Ser fram emot fredag men för att kvällen skulle blivit fulländad hade jag velat fira vårat jubileéum tillsammans. Men, man kan inte få allt, och vad jag får på fredag är kanske de bästa som finns, det räcker mer än väl. Men Clara, du fattas mig. Hela tiden.