När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Jag kapitulerar och åker. Packar ned hela kittet trots att jag vet att allt egentligen finns hemma där också. Febertermometer, nässpray, näsdukar, halstabletter, astmasprej 1,2 och 3, ipren (vilken magisk tablett det är!), esterC, fetvadd, mandelolja, en till nässpray och sen är det klart ungefär. Stannar så länge jag kan, blir väl att ta 07 tåget norrut igen på fredag antar jag. Slänger ner några trasor till kläder och tänker att jag kan alltid ta något från garderob 2. Huvudet dunkar, örat speänger och halsen skriker av smärta. Smärta kanske är fel ord men förbannat jävla ont gör det och mer julröd än vad den är kanske är omöjligt att vara. Anar att jag kommer bli tvingad till lasarettet imorgon. Det där med ord igen, lasarett eller sjukhus? Kanske det handlar om storlek eller helt enkelt om dialekt, det där härliga dialektmysteriet.

Medan jag skriver blixtrar det inte lika mycket så jag fortsätter. I tredje klass var jag mer sjuk än i skolan, ganska skrämmande egentligen, det var då trummhinnan brast, halsen nästan gick av och huvudet flög av. I den vevan fick jag mina första glasögon och på fredag är det dags att hämta ut ett par nya igen, 13 år efter de första. När jag väl var i skolan var toaletterna min största skräck för det var det året de kom på det, att toaletter kan användas för mer än traditionella besök. Mina fina rosa balettsockor som försvann ner. Håret som droppade. Samtalen hem med rop på hjälp. Kanske inte alla de där sjukdagarna var riktiga sjukdagar, flera av dom var en flykt från verkligheten. Det blev inte bättre för att jag fick glasögon och kanske är det därför som jag fortfarande har problem med att visa mig bakom glas och båge men, på fredag ska det bli skillnad. Jag vill se klart.