När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

David Hellenius kopian blev nog mest rädd för mig medan jag försökte dölja min förhöjda puls och mina darriga händer när duvan kom in i butiken. Fatta. En duva innomhus på några få meters avstånd, inte en fri himmel den kan flyga upp och bort i utan tak och glasögon. En butik fylld av speglar som den verkade njuta av. Knäna skakade men på något vis lyckades jag förbli stående även om jag hoppade in bakom disken för att få lite distans till odjuret. Tydligen fjärde fredagen i rad kl. 17.30 som den där svarta fågeln med lång vass näbb och skrämmande klor och säkert full i löss travar in. Att jag ska hämta ut mina nya bågar nästa fredag är bara att glömma, det går inte, tänk om den är där då också. Det ironiska, förutom min extrema fobi, är att den gått in genom såna där dubbel dörrar som är automatiska gått genom en form av korridor sedan in på Synsam.  Ännu mer ironiskt är att den gick ut samma väg tillbaka, själv. Tre månader har jag på mig om jag vill byta bågar, det blir bra det.

Om några timmar, efter den shoppingtur som nu måste göras, är det 100 års jubiléum, Dalaregementet är jubilaren och jag ska medverka. Lite konserterande sedan Korum innan det är dags att bege sig till Huset och sedan eventuellt vidare in i blåbärsskogen. Just nu är lusten lika med noll och humöret botten. Vi får se.

Igår räddade vi turneringen. Nästa lördag är överbokad och när då inbjudan om fest plingar till försöker jag febrilt få några timmar fria på lördgskvällen men som det verkar är det nästintill omöjligt. Undrar om man verkligen får jobba 16h på ett och samma dygn?  Det måste berättiga till ledighet på onsdagen.