När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Dumt. Glömde gunnistövlarna i lånebilen. Inte var de mina heller. Men, eftersom vi idag måste ta en snabbis norrut så kanske de går att spåra samtidigt. Pinsamt. Efter en natt av utebliven sömn så är tröttheten överhängande. Jag har problem med att vara ensam och nu längtar jag tills 13.30 då en av dom här hemma jobbat klart för dagen. Klockan tickar läskigt högt och inte visste jag att det var så jobbigt att gå uppför trappor som det är. Sitter på kontoret och gör allt jag kan för att inte röra till på skrivbordet, kikar på lite intressanta brev, kollar lite på bokföringen och har en rätt skön dag. Fortfarande sjuk ja, men febern är snart helt uträknad. Går i sovkläder och tänker inte ens tanken att jag borde klä på mig. De stunder jag sovit i natt har varit ett virrevarv av drömmar, krockar och ilska. Inte jag som varit den arge men jag som varit det välförtjänta offret för den ilska som tagit sig hårda uttryck. Ironiskt att jag vaknade med ett nytt blåmärke när jag vaknade och täcket slingrat runt kroppen, kuddarna på golvet och håret trasslat runt halsen.