När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Vill bara lägga mig ned och dö.
Fattar inte.
Blir arg och irriterad
Citerar kusin Norrland och säger "Blir så förbannad så det ångar ur pannan på mig" (på norrländska)
Hånler
Kommer på de mest ultimata stafetterna (eller?)
Ber "bigger me" tömma nästan hela garaget. Här ska visas att jag kan. JAG KAN SJÄLV.
Inser att jag inte får med mig allt på tåget. Ett helt party under armen går inte.
Får återvända med bil imorgon.
Kollar tidtabellen om imorgon bitti. Tidigt. Ska muta. 
Rösten är där, eller inte. Rätt spännande. 
Lovar att ta ledigt måndag-tisdag också. 
Packar ned en astrmaspray till och de där pillren. 
Funderar och förvränger. 
Irriterar mig på att inte få svar. 
Läser det där roliga mailet men gör för ont för att skratta. 
Ikväll ska jag få spottkräm tror jag. Blandkräm heter den i andra familjer. 
Säger att det är tur att jag har mitt rum kvar, för det är här jag kommer spendera helgerna framöver. 
Äter en bit äppelkaka och någon liter vaniljsås. 
Snyter näsan röd. 
Jobbar i smyg.
Fortfarande arg. 
Fortfarande fundersam hur det blev så här. Det där med roller måste förtydligas.
Vill kidnappa 10 små gymnasie 3:or, någon som har ett tips? 
Glömde sminkväskan, får bli en tillfällig lösning imorgon med resultatet att se strålande pigg ut. Tveksamt.
Tittar ut genom tvättstugefönstret; här har vi helgens alla stafetter sammlade. Bra där.