När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Fingrarna fungerar inte riktigt, de sladdar runt på tangentbordet och känner sig lika förvirrade som jag. Att trycka på "sänd" och se den gigantiska tentan skickas in var befriande, men samtidigt skapades oro inför morgondagens. Tröttheten är stor och kroppen värker. En heldag på landet har varit toppen för att förvilla tankarna. På fredag ska jag fira oavsett vad magkänslan säger mig, då ska jag för en kväll släppa alla hämningar och leva fullt ut, borde göra det lite oftare.

Förut; innan; då; visste jag inte att det var möjligt. Jag trodde att det var något som existerade i filmens värld i uppbyggda kulisser med inlärda repliker. Jag trodde att det var något fånigt vi lärt oss hoppas på sedan de första orden kom bubblandes.  Jag trodde att det var något vi alla bar en önskan om att få uppleva men något vi aldrig riktigt skulle nå.

Hela stan var frusen och ödelagd. Det knastrade om jackan när den frös liksom det knastrade under skorna. Hösten hade övergått i något annat under en natt. Kroppen var i chocktillstånd. Vaggade fram likt en pingvin och hoppade in i bilen. Väntade, gnabbades om vem som skulle ge sig till känna och jag vann, jag fick sitta kvar i den värme bilen gav. De kom tillbaka sa hej när bildörrarna öppnades och vi åkte. Halkade fram med en nedlastad bil. Med fokus på den kommande dagen hoppade jag ur och hälsade. Hjärtat stod stilla för att sedan slå dubbla slag. På något magiskt vis lyckades jag sätta den ena foten framför den andre och gå, allt var suddigt och jag var fånigare än någonsin. En gymnastiksal; en gymnastikhall och leendet växte, det sa boom, det sa klick, det sa blixt. Förstod inte då vad det var början på, vad tillfälligheterna hade fört oss, kanske jag hoppades men anade inte vad som skulle komma efter. Kärlek vid första ögonkastet existerar på riktigt, ömsesidig sådan.     

Febern är åter, nya mätningar som skjuter i en aningen läskiga höjder gör blicken suddig. Trettioniokommaett. Om en timme ska jag hålla ett informerande tal, imorgon är jag halvvägs till Göteborg. Olägligt var ordet, igen. Har varit igång sedan 05 och benen är lika spagettiliknande som de jag nyss kastade i mig.

Den där reklamen "från ett läge till ett annat". Sådana tider råder i positiv mening.

Att planera dagen. Redan tillbaka från en tur till Högskolan vilket innebär att idag tvingade jag mig till en tidig uppgång. Temperaturen i kroppen är fortfarande någon grad för hög men jag orkar inte bry mig, nu kör jag på tills jag faller.

Idag är det föreläsning som gäller och talskrivande. Seminarieuppgiften får vänta tills intervjun med självaste VD:n är avklarad. Att skriva tal brukar vanligtvis kännas kul och inspirerande men nu känns det bara som ett magplask och jag har bestämt mig för att göra något jag aldrig gjort förut, gå in för att lägga ribban så lågt det är möjligt och bara vara påläst lagomt mycket. Helt enkelt bara flyta med. Blir som jag anade en lugn fredag, igen, jag klarar inget annat, känns typiskt och känns en aning meningslöst, jag känner mig lite tragisk, förstår inte varför jag alltid ska bli jätte sjuk när jag är förkyld.

En lång skoldag som förflutit väldigt snabbt, äntligen hemma. Allt har fungerat så där som det ska göra, saker och ting har gått min väg och klaffat likt legobitar. Tror jag har spännande ting framför mig i höstmörkret. "Plötsligt händer det".  Nya kameran har anlänt och laddas, tvättstugan är min och snart träffas vi äntligen efter en lång tids avstånd. Tänk att längtan kan vara så stark. Lyssnar på Coldplay och njuter, jag har också en egen sång dikterad till mig, så det så.

Efter ett tidigt möte med sykonsulenten trodde jag att hjärtklappningen skulle lugna ned sig, snarare tilltog den, det blev så många nya frågor och beslut att noga överväga inom kort, kort tid. Såna där beslut som kan ha betydande betydelse för den fortsatta vandringen. Letar i kurskatalogen och finner lite nytt för att nästa sekund upptäcka att några av kurserna har jag redan i bagaget, medan det finns andra jag gärna packar; Reklametik och kommunikationsprocesser, marknadsföring samt kommunikation och organisation kanske står på schemat, eventuellt.

Det blir en konstig vår. Jag kommer fly än hit och än dit för att ibland stå still. Den evige funderaren funderar på hur tillvaron kommer att te sig, annorlunda är nog ledordet, men sammtidigt, hade någon för ett år sedan berättat hur livet skulle se ut just nu hade jag nog skrattat och sagt "aldrig". "Aldrig att jag kommer ha sån tur". När jag satt hos syon studerade vi mina redan packade poäng, där mellan raderna kunde jag läsa vad som följde mig längs vägen då, varför betygen såg ut som de gjorde. Jag såg den rädda, blyga 19 -åringen med ännu hes röst efter studentfirande som ville visa att hon tog rätt beslut vad gällde det mesta. 19 -åringen som växte månad för månad och mötte nya människor med andra erfarenheter. Hon som tappade skärpan och höll på att ramla fullt ut men reste sig, kanske med några för många skrubbsår igen men ändå mer hel, hon hade rammlat mer, djupare tidigare.  Tjejen som fick ett eget gäng med vänner i alla åldrar där vi delade allt. Vi som tog beslutet att gå emot rekomendationer och köra vårt race, så krachade vi totalt och skildes åt. Om jag skulle läsa om några av de där kurserna idag skulle jag tänka annorlunda, man blir lite klokare med åren. Men i gänget lärde jag mig att ta för mig, att alltid tro på mig själv. Syon sa några ord som har ringt i öronen, "jag ska hålla utkik efter dig för vad jag ser är någon som kommer nå målet, ingen annan av de jag pratat med har sett så beslutsamma ut i blicken när de berättar om sina planer". Jag önskar att hon har rätt, att jag får springa över mållinjen med ett leende. Syon gav mig ett tips som jag ska bekanta mig mer med, för det hon sa stämmer men jag har bara inte tänkt på det förut. Det finns en anledning till varför jag är där jag är, varför min tillvaro ser ut som den gör och det är något jag ska lyfta fram, att just nu är en del av min plan för att nå målet. I och för sig menar jag inte det nuet som jag trasslat mig in i där varje minut innebär en kamp mot klockan utan den tillvaro som gör att jag befinner mig där jag är, i det system jag lever i som kallas studier, högskolestudier. Jag tror på tillfälligheter, att ta de chanser som ges. Att jag tackade ja till det där projektet hösten -05 ledde mig mot min lycka som jag är i, min lilla bubbla, tänk om jag då hade vetat vad jag vet nu. Att jag vågade hoppa och vingarna faktiskt ännu bär mig. Att jag flyger tillsammans. Vi kommer flyga ett tag till, kanske möta våren men vad som händer sen vill inte piloten veta än så länge bara hoppas på att vi flyger rätt även i fortsättningen. Det finns dagar då jag undrar vem jag hade varit om jag inte varit jag, den jag som formats av slag och hat, kanske hade jag varit lika som dem, kanske hade det varit jag som sagt de där orden till någon annan, men jag tror inte det. Kanske borde det inte uttalas men jag är glad över vad jag gått igenom dom där jobbiga åren, blåmärkerna på insidan kommer alltid påminna mig om vad som är viktigast; att alltid våga vara sig själv och samtidigt inse att alla andra är lika betydelsefulla. Människan kan vara grym, men människan är också god. Jag har gråtit bakom stenar vid skolgårdens grönska med blodet forsande från både näsa och kropp, jag har lidit innombords och skapat ett djup som gett mig personlighets beskrivningen "mystisk", men, jag har aldrig slutat tro på att jag ska segra över dom andra, det är min plan att lyckas mot alla odds och möta dem med stolthet i blick. Att finna min plats i tillvaron och döpa den till min. Jag närmar mig och ja, syons ord ljuder än "jag ska hålla utkik efter dig..."    

Projektet är snart i full gång, piloterna är svårstyrda men, ska nog kunna få fram något gott även ur det här, mest längtar jag tills i vår när det stora projektet rullar in. Borlänge i tidiga morgonen imorgon.

De små resornas vecka. Har farit än hit och än dit, men nu åker jag dit jag längtat. En mini weekend i huvudstaden är precis vad jag behöver liksom en ny höstjacka, ny väska och en hel drös med nya tröjor och annat till den övre delen av kroppen. Dessutom ska jag inhandla något par nya jeans. Men mest ska jag bara vara och insupa storstadsluft. Tyvärr måste jag väl ändå erkänna att jag gärna hade spenderat fredagskvällen i denna stad, för det verkar vara fest på gång i varje port. Men, det blir en bra helg, en bra träning, för snart börjar en verklighet av distans igen, jag som precis vant mig vid att vara nära igen.