Tvåtal
Förut; innan; då; visste jag inte att det var möjligt. Jag trodde att det var något som existerade i filmens värld i uppbyggda kulisser med inlärda repliker. Jag trodde att det var något fånigt vi lärt oss hoppas på sedan de första orden kom bubblandes. Jag trodde att det var något vi alla bar en önskan om att få uppleva men något vi aldrig riktigt skulle nå.
Idag fast för ett år sedan.
Hela stan var frusen och ödelagd. Det knastrade om jackan när den frös liksom det knastrade under skorna. Hösten hade övergått i något annat under en natt. Kroppen var i chocktillstånd. Vaggade fram likt en pingvin och hoppade in i bilen. Väntade, gnabbades om vem som skulle ge sig till känna och jag vann, jag fick sitta kvar i den värme bilen gav. De kom tillbaka sa hej när bildörrarna öppnades och vi åkte. Halkade fram med en nedlastad bil. Med fokus på den kommande dagen hoppade jag ur och hälsade. Hjärtat stod stilla för att sedan slå dubbla slag. På något magiskt vis lyckades jag sätta den ena foten framför den andre och gå, allt var suddigt och jag var fånigare än någonsin. En gymnastiksal; en gymnastikhall och leendet växte, det sa boom, det sa klick, det sa blixt. Förstod inte då vad det var början på, vad tillfälligheterna hade fört oss, kanske jag hoppades men anade inte vad som skulle komma efter. Kärlek vid första ögonkastet existerar på riktigt, ömsesidig sådan.
Underbart :D