När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Den ena efter den andra gör det. Förut skaffade man blogg, nu avslutar man dem istället. Skriver sitt sista inlägg Är mer reflekterande än någonsin tidigare, djupsinnigare än bloggandet tidigare tillåtit bara för att nu behöver de inte längre upprätthålla sin egen mystik. Man har fått sin tid i rampljuset och svävat på framgångens vågor tills det är nära att skvalpa över. De har skapat ett varumärke som de bevarar men på något vis samtidigt överger, för varumärket är förknippat med bloggandet och inte med vare sig topptjänster här eller där. 

Det går banne mig en trend i att sluta blogga eller flytta över den till en annan slutadress för att tjäna en femma eller två på orden som är desamma som förut. Skulle jag sluta logga in mig på englaemma.blogg.se skulle ingen märka det vilket i sig är ganska komiskt, jag är som Molgan, finns där för Alfons men syns inte för någon annan. Bloggen är min Molgan. För till saken hör att jag genom att logga in på englaemma.blogg.se gör något för miljön. De tidigare fullklottrade böckerna med sida upp och sida ned av osammanhängande texter och tankar ryckta ur sitt sammanhang eller insatta i ett sammanhang så obegripligt att orden hoppar runt inte längre existerar, har slutat producerats. Bokhögen med alla dessa pinsamma böcker som ingen, absolut ingen får läsa men, jag ändå måste förvara någonstanns, för vem vet de kan ju komma till användning (?) har slutat växa och istället för att skämmas över att inneha världens mest förvirrade jag, så skriver jag det i en blogg, en blogg som vem som helt har tillträde till, egentligen. Fast vad gör det, jag tror alla dessa förvirrade ord är mer besyddade här på englaemma.blogg.se än i böckerna som ser sådär mystiska ut med guldframsidor och diamanter i överflöd och bara lockar till att ögnas igenom. Jag skriver för mig själv och inte för någon annan, jag har så många ord i mig som måste formuleras på mitt vis, det räcker inte med att småprata för mig själv utan jag måste formulera det i meningar med både punkt och komma, det är då de går från att vara förvirrade tankar innom mig till nästintill obegripara formuleringar som ser rätt komiska ut och det där som var jobbigt blir lite lättare, så där i efterhand när man kikar i arkivet talar inläggen om hur livet har farit mellan uppförs- och nedförsbackar, jag ser mig som en positiv person, trots det är det flesta av inläggen mörkgråa eller svarta precis som bloggens färgschema, passande. Eftersom jag som alltid är lite seg i det där med trender och inte riktigt tycker det är min grej att hänga med så fortsätter jag, jag kommer fortsätta logga in, jag är lite ebroende av min Molgan kan man säga.