När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Som två krassliga pensionärer satt vi i soffan och tyckte synd om oss själva. Tror banne mig moderskänslor väcktes till liv där i ompysslingen, jag blev lite friskare men rösten sviker vilket i sin tur inte bådar gott inför kommande vecka.  Vi kollade på Svensson, svensson och skrattade gott åt ironin med sossar och folkpartister som känns extra rolig i vårat sällskap och buade ut de så kallade komikerna i programmet som följde. Som vanligt avslutades kvällen med en tur till Saltö och doktor Steen. Det är något som händer med mig när vi tar färjan dit ut, för mig är det mer än ett tvprogram, det är som en livsstil tar form inom mig och jag känner ett lugn som är likt havet när det kluckar lätt mot klipphäll. Trots att jag kan varje replik utantill, och inte skämms jag för det heller, så är det en njutningsstund att titta på avsnitten om och om igen. Det är så idylliskt, lite naivt men på ett sånt där lagomt vis och det ropar ut harmoni. En harmoni där människan står i centrum. Jag älskar morfar Axel, jag avgudar Sörens livsfilosifi, imopneras av syster Berits förmåga att gestalta den ensamma men ack så kloka skärgånrdskvinnan. Doktor Johan och hans solbrända hy i kombination med Wilmas flddrande ljusa hår är som ett klipp ur en reklamfilm för den svenska skärgården. Det är svensk television när den är som allra bäst.

Idag möter jag barn när jag kommer hem från biblioteket, barn som lyser likt karamellerna de har i munnen, de leker med sina dockor i mitt trapphus med sina Polarn&Pyret dressar och för en sekund flyttas jag i tanken tillbaka till när jag var lika som dem. "Hej" säger vi och deras leenden gör att jag skuttar glatt mot tvättstugan, jag har har haft ett stort leende sen jag vaknade där någonstanns mellan dröm och morgon, barnen i trappan förlänge det.