När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Jag bläddrar frammåt, jag bläddrar bakåt och allt jag ser är en massa text. Ingen djupare betydelse utan bara en massa ord staplade på varandra som alla vill sluka mig. Det ska vara så korrekt så det nästan blir torrt. Eller så ska det låta så klämmigt att det blir fånigt.

Tänker tillbaka på då, när jag satt med hela landet sammlat i hög, valde noga och rangordnade väl, fegade ur och hamnade här. Kanske är jag tillbaka där nu, men katalogerna är färre dock sammlade under natten i en likadan påse som då "ordning&reda", jag skriver ut kurspalner och funderar på litteratur, önskar att engelska vore min stjärna. Jag pusslar med pusslet så jag finner mig innästlad helt fel. Hur kan det vara så svårt? En vår som kommer te sig mer annorlunda än förra året men ganska lik året dessförinnan. Samtidigt snurrar tankarna om vad som kommer sen, eller inte kommer och hur mycket mina val inför mitt 22:a år kommer påverka. Ser mig själv och synen är inte vad jag vill se, en patetisk filur med kliande tröja på. Varför ska jag göra det mer komplicerat än vad det är? Dumt.