När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Tycker synd om personen jag möter i spegelbilden. Som alltid slår höstförkylningen till när jag önskar att den höll sig på långt avstånd, det här var ju helgen jag skulle slappna av och göra sånt jag längtat efter. Istället är jag fast med en hög näsdukar och nässpray som sällskap och en hög med uppgifter som alla måste genomföras snarast. Det lyser rött om näsan och det lyser rött om högen, för deadline är nära vart än jag blickar och det är inte likt mig, aldrig att jag varit så sen som jag är just nu. Det kallas att planera fel, ruggigt fel eller tro att man klarar mer än vad man gör, att helt enkelt inte säga nej. Vill stoppa huvudet under kudden och vakna upp i en annan verklighet där deadlines är portförbjudna. Istället för att ta tag i det som jag borde sover jag, jag sover och tror att tiden ska bli till min, komma på min sida, men något positivt kommer ut ur sömnen också förutom ett randigt ansikte, febern har stannat av. Äntligen ligger den under 39 strecket.