En särskild sorts gemenskap.
Något fick mig att fundera, kanske är det fenomenet Facebook, kanske är det ren längtan eller evetuellt djup saknad. Men mest av allt är det nog glädje. För vänner är som lyckopiller, en injektion av förtroende. Dom finns där, som en skyddande mur mot omvärldens elakheter, som en klippa att luta sig mot, någon att hålla i handen när det blåser både motvind och medvind. Det finns dom som funnits där hela tiden, de som kommit och sedan gått, vännerna som återvänt, vänner som flyttar men ändå finns kvar och nya vänner som känns som gamla. Det är dom som bara finns i minnet men ändå betyder mest. Vi går skillda vägar men förblir alltid vänner på något magiskt vis. Dom är korta, dom är långa, bondiner och brunetter, pojkar och flickor/män och kvinnor, fräkniga och fnissiga, åldrande och unga, alla är dom unika på sitt egna sätt och det bästa av allt är kanske vetskapenom att jag betyder något för dem med.
Men, Facebook har fått mig att fundera, den ena efter den andra gammle bortglömde vännen och ibland bara bortslarvade kommer plötligt tillbaka in i tillvaron, de kanske skriver en rad, ger en uppdatering om vilken väg i livet de valt eller så bara finns de där med namn och bild igen men ändå inte alls samma. De där som jag trodde jag skulle dela livet tillsammans med, bli gråhårig och tandlös tillsammans med säger jag inte ens hej till längre. Jag vet inte ens om det längre existerar. "De som man en gång tog förgivna försvinner, men samtidigt kommer det nya människor in i ens liv som betyder olika mycket på olika sätt. Det är bara att acceptera antar jag, när man är i en viss tid i livet så finns det vissa människor som har samma mål och är i samma stadie av livet och då tror man att denna människan är en av dem som man ska vara nära resten av sitt liv. Sedan när livet går vidare så gör man vissa val som betyder att man tar ett litet litet steg ifrån denna personen. Men med åren så blir dessa små små steg till kilometer och mil och innan du vet ordet av så kallar ni inte ens varandra vänner längre..." (lånat här)
Vänner för livet.
Men, Facebook har fått mig att fundera, den ena efter den andra gammle bortglömde vännen och ibland bara bortslarvade kommer plötligt tillbaka in i tillvaron, de kanske skriver en rad, ger en uppdatering om vilken väg i livet de valt eller så bara finns de där med namn och bild igen men ändå inte alls samma. De där som jag trodde jag skulle dela livet tillsammans med, bli gråhårig och tandlös tillsammans med säger jag inte ens hej till längre. Jag vet inte ens om det längre existerar. "De som man en gång tog förgivna försvinner, men samtidigt kommer det nya människor in i ens liv som betyder olika mycket på olika sätt. Det är bara att acceptera antar jag, när man är i en viss tid i livet så finns det vissa människor som har samma mål och är i samma stadie av livet och då tror man att denna människan är en av dem som man ska vara nära resten av sitt liv. Sedan när livet går vidare så gör man vissa val som betyder att man tar ett litet litet steg ifrån denna personen. Men med åren så blir dessa små små steg till kilometer och mil och innan du vet ordet av så kallar ni inte ens varandra vänner längre..." (lånat här)
Vänner för livet.
Kommentarer
Postat av: JD
känner mig stolt över att ha blivit citerad =) nog första gången i mitt liv.
Mycket vackert inlägg som du skrev för övrigt. Tror att alla känner igen sig i det du beskriver.
Trackback