När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Ibland blir jag så där egenkär och hemkär som jag tror bara en dalkulla kan bli. Vi som tränger på var och varannan vi möter en häst som vi kallar dalahäst och knaprar på Falurågrut eller Leksandsbröd eller varför inte en bit från Mora. Dom flesta äter korv, falukorv eller gustafskorv ska det vara, fast inte jag. Istället för att tränga mig på med en ring korv så kommer jag med musik.  Ett helt lass har jag med mig, överst i den stolta högen har jag han som gått på min gymnasieskola och som jag nog alltid kommer förbli en aning småkär i, skrattgroparna är oemotståndliga. Rösten är unik och håret barnsligt lockigt (liksom mitt egentligen är). En oslagbar kombination.