När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

En annorlunda helg. Men ändå så lik många.

Fredags-kvälls-jobbet var både intressant och lite egouppmuntrande, nu måste jag se till att det blir något bra av det också, det är morgonkvällens jobb det. Från en outfit till en annan och mycket plattångande och så rammlade dom in, från Kasern, och äntligen var det fredag på riktigt. Med lite för lite mat i magen och lite för stort behov av törstsläkare blev det som det blev, suveränt kul. Konstigt det där ,hur alltid det är ett gäng som hamnar i köket och hur det alltid slutar med att alla är just där; i köket. Innan vi rammlade mot smygpremiären hann jag med att knäppa en gruppbild på de som inte riktigt ville gå. En kväll i total dimma, skönt och välbehövligt, orka liksom. Det sägs att kåren var nästintill överfull, ungefär som jag då. Det ärfaktiskt rätt häftigt att vandra runt här numera, studenterna är synligt flera och faktiskt så känner jag mig rätt nöjd när jag kan konstatera att åtmindstonde en liten del i det ökade studentantalet är min förtjänst, min tllsammans med andra. Hur som helst: En lördag som mest ägnades åt att förmildra sviterna efter fredagen, på bästa sätt tillsammans med Malin innan gänget ökades ut. Masdjävlar är banne mig en riktig klassiker redan. i vinter ska jag nog plocka fram min dalamössa. Lite för mycket popcorn, men gott var det. Många, många timmars sömn senare är det ännu en söndag, ännu en dag med besked över telefon. Jag önskar att anledningen till besöket här var annat, men, egoistisk som jag är har jag njutit varje stund under eftermiddagen, jag har sovit och fått ny energi i vetskapen om att någon kollar till mig och stryker mina kläder. Att dessutom äta middag tillsammans alla tre var faktiskt precis vad jag behövde. Föräldrar. Under min långpromenad var luften en annan, tror att den är här nu; sensommaren, början av hösten.


Jocke, Emlilie, Sebastian, Karin, Malin, Madde
(- lite mer rödögda än andra)

Tror städarna använder sig av ett nytt medel, det luktar rena rama grillfesten. Inte undra på att magen är i uppror. Verkar som om kvällen blir lång, frågan är hur jag ska orka. Är röd i ansiktet av trötthet, inte vit utan röd efter att ha gnuggat det upp och ner, ungefär lika rödnyanserad som nedan;

Jag vet inte. Orden liksom verkar sakna mening, inget säger det jag vill säga. Hur det nu var möjligt vet jag inte men, 08.00 var jobbandet i full gång och håret plattat. En kvart senare bryts arbetet av ett telefonsamtal och nu är jag där igen, förstår inte hur det kan få gå till så som det gjort. Jag får fortsätta hålla tummarna. Efter det samtalet var det dags för nästa, föräldrar kanske är det bästa som finns. Uppmuntran och tillsägelser i ett och samma andetag och jag accepterar och det lugnar ned sig. Du kan ju alltid åka över Atlanten Emma, kom ihåg det. Kanske är det så enkelt, att om inte den här planen flyter i land så flyr jag över havet istället. Telefonen ger ifrån sig oigenkännbara ljud och verkligheten tränger sig på, en påminnelse inlaggd denna kväll förra året ropar på uppmärksamhet och jag förmår mig inte att radera den trots att det borde göras. Det är inte synd om mig det har det aldrig varit men idag känns det ändå som om självömkan är ok, jag tappade lusten att gripa mig an dagens arbetsuppgifter under det första samtalet, men, jag vet att det ska göras och om det inte görs nu så kommer det bli problem. På fredag ska jag frilansa, känns bra och utmanande och ironiskt att just jag ska skriva om just det. Om en månad fyller farfar 90 år. Om en månad har festen som jag med förtjusnongs er fram emot bockats av. Då är det höst.

Trodde inte det var möjligt. Möjligt att vara så här trött. Muciserandet igår var en energiinjektion men ändå, så trött. En tåggresa i mörkret och en massa jobb innan jag kunde checka ut. Skatteåterbäring och invigning av ny plattång är dagens hittills mest spännande händelser. Återbäringen var lika positiv som jag minndes och plattången förträfflig, men, vädret. Vädret som får hårt brännande arbete att vara bortkastat. Bilder från helgen börjar dyka upp. Minnet återvänder sakta.

Det känns nästan konstigt. För tre år sedan letade jag lägenhet och inhandlade bäcker som jag började läsa tidigt, tidigt liksom för att vara förberedd till första föreläsningen. Pirr i maggropen. Idag deltog jag på mitt första kontorsmöte och väl hemma efter åtta timmars arbetsdag så låg det där. Examensbeviset. Mitt bevis på att jag klarat av mina studier och nu är innehavare av en filosofie kandidatexamen i mediekommuniationsvetenskap.

Tre år senare. Då var jag blyg och långhårig, idag är jag mindre blyg men på god väg att bli långhårig igen, kanske inte skillnanden är så påtaglig men mycket har hänt under åren. Fast, egentligen är det innanför det yttre är det som den stora skillnaden gömmer sig, tre år av omvävande händelser som avlöst varandra. Sprungit genom berg, nedför stup och motvind, men, mest lycka i seglen och mängder av fina stunder.

Det första halvåret var året som förvirrad men målinriktad, där det sistnämnda har följt mina steg längst vandringen. Det andra var plötlsigt det bästa av dom bästa kanske, det var vi fyra sen blev vi sju. Skrev den bästa av b-uppsatser och kännde mig rätt nöjd med livet. Maj månad 2006 kommer alltid vara dagar att minnas. Sen kom hösten, c-uppsats och stora förändringar. Massor med jobb vid sidan av och några snedsteg som trots allt gjorde mig till den jag är. Så kom den kallare delen av hösten och lystes upp med facklor, allt blev så mycket lättare när drömmarna inte längre var bara drömmar. En vår med nytt ämne, statsvetenskapen som jag alltid velat ska vara min blev det plötsligt och jag blev inkallad på samtal med förfrågningar om hur jag kunde prestera som jag gjorde på mina tentor. Målinriktad var ordet. En sommar att minnas som gav guldkant på tillvaron och flyttkartonger packades för större ytor. Höst igen, löven virvlade. Guidandet på bygget gav mig den bästa av vänner, alla mässor gav ännu fler och det ena ledde till det andra. Ännu en b-uppsats skrevs samtidigt som några extra kurser utöver det planerade lästes in. Återigen planerades för framtiden. Sen kom smällen, det omvälvande årsskiftet. Framtiden var plötsligt inte längre som tänk. Men, med allt gott kommer också något bra, det man inte dör av stärker. Alla nya vänner och trevliga stunder. Skid-SM. Examenssittning och en oförglömlig kväll, även denna gång i maj månad, men det är först nu när vindarna blåser nya vindar som jag förstår. Att det är idag jag strävat efter i tre år och nu är dagen här. Det ska väl erkännas, att idag känns ensamheten, hade jag varit åtta mil söderut hade ikväll sett annorlunda ut och för första gången på tre år, sedan flyttlasset då, så längtar jag hem. Patetiskt men sant.

Mobilen plingade till, eller durrade, de tackade "ja". Någon dag i veckan ska vi återförenas här istället för där. Mitt gammla liv ska få ta klivet in i det nya, nuvarande. Gymnasiegänget på middag. Städningen av skrivbordet är över, varje litet ting som heter skola har packats ned i kartongerna, mitt arkiv. Lådorna ekade, men plötsligt var de fyllda igen, av annat. Alla målarsakerna får fortfarande inte plats men har prioriterats, en liten del av min konstnärligaådra får nu utrymme igen. Skapade så mappen jag borde påbörjat för så längesedan, en mapp där alla lapparna med de där betydelsefulla betydelselösa svammlet och tankarna förts ned under långa nätter, ljusa dagar. Brev som aldrig skickats men ändå skrivits, som en berättelse om det som var. Bilder av stunder, urklipp, små ilska rader och strofer av glädje. Vissa saker får vänta med att bli genomlästa, några rader sen tar det stopp, konstigt det där hur man ibland lyckas få ned precis hela alltet på en bit papper, som att skära ut hjärtat och häfta fast det. Men, det är ju sån jag är, prata är inte min grej när det kommer till att röra sådant som jag själv är högst inblandad i utan då fungerar pennan bättre, men, önskar att det fanns lite mer vilja att faktiskt låta andra läsa vad som står. Kanske, kanske ridån skulle falla och plötsligt framträder hela jag. Idag anländer min nya platång. Lyckan är stor. Viljan att gå loss i skatbot störst.

Svammlar, vet inte varför men tror jag ändå vet, liksom som att jag pratar för mig själv. Smider planer för middag i veckan och ser fram emot ett magplask i minnen från tiden då allt förändrades och plötsligt var jag en av dem. Det var liksom vi, tjejgänget. Jenny, Ewe, Sandra, Elin, Elin. Men, önskar att hela helheten kunde komma, ett hej räcker inte längre utan vi behöver mer tid tillsammans och ta igen det som gått förlorat genom avstånd och jobb.

Jag har nästlat mig in i C:s rum igen, kanske är det därför solen skiner plötsligt. Tar emot bilder som är tagna med min kamera men fick mellanlanda i C:s dator. För en vecka sedan försökte jag dölja våta fläckarna på mina kinder när jag satt där på tåget, just påbörjat resan norrut. Fånigt kanske, men, inte för mig. Vissa människor halkar in mitt i ditt liv och plötlsigt är inget som det varit förut. Plötsligt förstår man inte hur man kunnat leva utan varandras vetskap och närvaro. Det är som två pusselbitar. Tillsammans är vi lite bättre. Så kramades vi på perrongen och sekunderna efter när tåget börjar rulla förstår jag att hon som går där på perrongen är inte bara en bästa vän utan också en bit av mig; genom att hon lockar fram det bästa hos mig. Och det är då dom kommer, tårarna, över att inte veta när vi ses igen, rädslan att förlora. Men, så minns jag, det är ju vi, det är något annurlunda och oerhört speciellt.

200 bilder. En vecka. En vecka i bibloteket på prinsessängen.

Som två insekter på det blånande hav.

Göteborg. Mölnlycke. Åsa. Tjörn. Västkusten. Bästkusten.

De bästa av stunder. De bästa av upplevelser. Den bästa av vänner. De bästa av dagar. Den bästa av sommrar.

Men nu, avsåndet smärtar, men, det måste gå, utan oss stannar allt; åtmindstonde stannar min värld. En underbar anledning att besöka den västra kusten allt oftare, tänker inte förlora ännu en vän. Stannar i hjärtat.