När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Pratar i telefonen tills örat värker. Inser att nu måste jag gå dit, om de är beredda att hålla öppet längre för att jag ska hinna dit kan jag inte skylla på något längre. Kommer på mig själv med att bita på naglarna. Dumt. Var tog sommaren vägen? Eller vart som jag skulle ha sagt hemma för att få en detaljerad beskrivning om vad ordet betyder och när det ska användas, vilket jag tydligen aldrig lär mig. Det var drama på affären. Poliser som skrev i block och mystiska typer som kröp längs golvet. Tur att jag bara köpte mjölk, lätt sådan. Dagen har varit förbaskat lång men ändå milimeterkort. Hinner inte ens hälften av det jag borde. Fått mobilen idag, nu matas den för att imorgon vara redo att möta världen. Åt middag alldeles för sent och med för stort hål i magen samtidigt som jag lustläste den egen komponerade kokboken. Emmas mat. Eller nått. Den säger en del om mig, boken. Faser jag traskat genom, sumpmarker jag sjönk djupt i, berg jag bestigit för att seda kliva fel och rammla ned igen. Ungefär då, i nedfallet är det jag sammlar på godsaker. I sumpmarken är jag som nyttigast. Hur jag än gör faller hjärncellerna tillbaka på imorgon. Herrejösses varför förolyckades jag med förmågan att oroa sig i förväg? Kollade igenom den privata mailboxen idag, jag hade fått ett av vykorten, numera bakgrundsbild på denne man, pc:n. Annars är det rätt tyst. Rätt skönt. I natt hörde jag ambulansen, tänk om jag hade vetat att det var morfar2 däri, oerhört många tankar som bråkar där uppe, de hopar sig och skapar huvudvärk. Det är då jag tar fram de gammla fotoalbumen igen. Hittar stunder att försvinna bort i och väl tillbaka skrattar jag åt mig själv, hur konstig jag egentligen är under skalet. Skalet som borde vara mer hårdhudat än vad det är, men icke, jag släpper in och följer med i vinden för att sedan fundera var den tog vägen, finns bara kyla kvar. Hittar den lilla björnen, så typiskt honom att när det som minst väntas dyker det upp, små kom-ihåg-mig-ting. Hur skulle man kunna glömma? Titta lyckan nedan, där är jag mitt bland några av de bästa, det var sommar 2006:

Pratar vidare. Pratar för mig själv. Pratar i telefon. Det ringer och ringer. Köpte en ny kavaj idag som ska inspekteras imorgon och få ett ok. Kavaj borde jag använda lika ofta som förr när det var min jacka tills canadajackan kom fram, snacka om kontraster. Mina skor vill inte torka och plötsligt har min gata i stan fått privilegiet att även få en liten bäck. På tal om min gata i stan. Kollade på Saltkråkan i natt, eller ja, när jag skulle lägga mig. På min gata i stan har duvor flyttat in och jag måste gå omvägar. Jävla fjädrar. Gott att äta kyckling men duvor vad ska vi med dom till? Siljans turism ringde mig idag och prtade även de. Det var mer än trevligt, berättade om mina fina stunder där och tanten i luren ville gärna ta del av bilder. Visst sa jag och började rota, vad jag fann var en upplevelse i sig. Här turistar vi efter en dag av repetition i Dalhalla, först pizza på torget sedan långryggans lockande längd;
 
Och även han drar vidare. Lund liksom, kan man komma längre bort? Hela NilzHenrikz på avstånd. Vi som gjort allt det galna tillsammans, eller snarare de har fått mig att våga hoppa från trampolinen. Henrik rycker mig i kinderna och säger att jag är söt, ibland vill jag tro på honom bara för att han är som han är. Mysiga stunder. Fantastiska bilder:

Bilden som gett upphov till det mesta. Vi vet vad det är jag spanar in. På vägen mot Stockholm pausar vi, det är pengautdelning och stort klirr i kassan eftersom det som vanligt delas ut i silver och guld. Så spännande det var. Men, på den här bilden är det som alltid bildvisning och förvånande nog ser vi ytterst bittra ut trots det heliga ljuset. Någonstanns där fick jag mitt smeknamn.

Det ringer igen. Ska sova. Imorgon är det en lång, lång, lång, lång, lång, lång, lång ja, jätte lång dag.