När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det känns nästan konstigt. För tre år sedan letade jag lägenhet och inhandlade bäcker som jag började läsa tidigt, tidigt liksom för att vara förberedd till första föreläsningen. Pirr i maggropen. Idag deltog jag på mitt första kontorsmöte och väl hemma efter åtta timmars arbetsdag så låg det där. Examensbeviset. Mitt bevis på att jag klarat av mina studier och nu är innehavare av en filosofie kandidatexamen i mediekommuniationsvetenskap.

Tre år senare. Då var jag blyg och långhårig, idag är jag mindre blyg men på god väg att bli långhårig igen, kanske inte skillnanden är så påtaglig men mycket har hänt under åren. Fast, egentligen är det innanför det yttre är det som den stora skillnaden gömmer sig, tre år av omvävande händelser som avlöst varandra. Sprungit genom berg, nedför stup och motvind, men, mest lycka i seglen och mängder av fina stunder.

Det första halvåret var året som förvirrad men målinriktad, där det sistnämnda har följt mina steg längst vandringen. Det andra var plötlsigt det bästa av dom bästa kanske, det var vi fyra sen blev vi sju. Skrev den bästa av b-uppsatser och kännde mig rätt nöjd med livet. Maj månad 2006 kommer alltid vara dagar att minnas. Sen kom hösten, c-uppsats och stora förändringar. Massor med jobb vid sidan av och några snedsteg som trots allt gjorde mig till den jag är. Så kom den kallare delen av hösten och lystes upp med facklor, allt blev så mycket lättare när drömmarna inte längre var bara drömmar. En vår med nytt ämne, statsvetenskapen som jag alltid velat ska vara min blev det plötsligt och jag blev inkallad på samtal med förfrågningar om hur jag kunde prestera som jag gjorde på mina tentor. Målinriktad var ordet. En sommar att minnas som gav guldkant på tillvaron och flyttkartonger packades för större ytor. Höst igen, löven virvlade. Guidandet på bygget gav mig den bästa av vänner, alla mässor gav ännu fler och det ena ledde till det andra. Ännu en b-uppsats skrevs samtidigt som några extra kurser utöver det planerade lästes in. Återigen planerades för framtiden. Sen kom smällen, det omvälvande årsskiftet. Framtiden var plötsligt inte längre som tänk. Men, med allt gott kommer också något bra, det man inte dör av stärker. Alla nya vänner och trevliga stunder. Skid-SM. Examenssittning och en oförglömlig kväll, även denna gång i maj månad, men det är först nu när vindarna blåser nya vindar som jag förstår. Att det är idag jag strävat efter i tre år och nu är dagen här. Det ska väl erkännas, att idag känns ensamheten, hade jag varit åtta mil söderut hade ikväll sett annorlunda ut och för första gången på tre år, sedan flyttlasset då, så längtar jag hem. Patetiskt men sant.