När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Jag har nästlat mig in i C:s rum igen, kanske är det därför solen skiner plötsligt. Tar emot bilder som är tagna med min kamera men fick mellanlanda i C:s dator. För en vecka sedan försökte jag dölja våta fläckarna på mina kinder när jag satt där på tåget, just påbörjat resan norrut. Fånigt kanske, men, inte för mig. Vissa människor halkar in mitt i ditt liv och plötlsigt är inget som det varit förut. Plötsligt förstår man inte hur man kunnat leva utan varandras vetskap och närvaro. Det är som två pusselbitar. Tillsammans är vi lite bättre. Så kramades vi på perrongen och sekunderna efter när tåget börjar rulla förstår jag att hon som går där på perrongen är inte bara en bästa vän utan också en bit av mig; genom att hon lockar fram det bästa hos mig. Och det är då dom kommer, tårarna, över att inte veta när vi ses igen, rädslan att förlora. Men, så minns jag, det är ju vi, det är något annurlunda och oerhört speciellt.

200 bilder. En vecka. En vecka i bibloteket på prinsessängen.

Som två insekter på det blånande hav.