En sista sommardag.
En annorlunda helg. Men ändå så lik många.
Fredags-kvälls-jobbet var både intressant och lite egouppmuntrande, nu måste jag se till att det blir något bra av det också, det är morgonkvällens jobb det. Från en outfit till en annan och mycket plattångande och så rammlade dom in, från Kasern, och äntligen var det fredag på riktigt. Med lite för lite mat i magen och lite för stort behov av törstsläkare blev det som det blev, suveränt kul. Konstigt det där ,hur alltid det är ett gäng som hamnar i köket och hur det alltid slutar med att alla är just där; i köket. Innan vi rammlade mot smygpremiären hann jag med att knäppa en gruppbild på de som inte riktigt ville gå. En kväll i total dimma, skönt och välbehövligt, orka liksom. Det sägs att kåren var nästintill överfull, ungefär som jag då. Det ärfaktiskt rätt häftigt att vandra runt här numera, studenterna är synligt flera och faktiskt så känner jag mig rätt nöjd när jag kan konstatera att åtmindstonde en liten del i det ökade studentantalet är min förtjänst, min tllsammans med andra. Hur som helst: En lördag som mest ägnades åt att förmildra sviterna efter fredagen, på bästa sätt tillsammans med Malin innan gänget ökades ut. Masdjävlar är banne mig en riktig klassiker redan. i vinter ska jag nog plocka fram min dalamössa. Lite för mycket popcorn, men gott var det. Många, många timmars sömn senare är det ännu en söndag, ännu en dag med besked över telefon. Jag önskar att anledningen till besöket här var annat, men, egoistisk som jag är har jag njutit varje stund under eftermiddagen, jag har sovit och fått ny energi i vetskapen om att någon kollar till mig och stryker mina kläder. Att dessutom äta middag tillsammans alla tre var faktiskt precis vad jag behövde. Föräldrar. Under min långpromenad var luften en annan, tror att den är här nu; sensommaren, början av hösten. 
Jocke, Emlilie, Sebastian, Karin, Malin, Madde
(- lite mer rödögda än andra)