28.
Jag vet inte. Orden liksom verkar sakna mening, inget säger det jag vill säga. Hur det nu var möjligt vet jag inte men, 08.00 var jobbandet i full gång och håret plattat. En kvart senare bryts arbetet av ett telefonsamtal och nu är jag där igen, förstår inte hur det kan få gå till så som det gjort. Jag får fortsätta hålla tummarna. Efter det samtalet var det dags för nästa, föräldrar kanske är det bästa som finns. Uppmuntran och tillsägelser i ett och samma andetag och jag accepterar och det lugnar ned sig. Du kan ju alltid åka över Atlanten Emma, kom ihåg det. Kanske är det så enkelt, att om inte den här planen flyter i land så flyr jag över havet istället. Telefonen ger ifrån sig oigenkännbara ljud och verkligheten tränger sig på, en påminnelse inlaggd denna kväll förra året ropar på uppmärksamhet och jag förmår mig inte att radera den trots att det borde göras. Det är inte synd om mig det har det aldrig varit men idag känns det ändå som om självömkan är ok, jag tappade lusten att gripa mig an dagens arbetsuppgifter under det första samtalet, men, jag vet att det ska göras och om det inte görs nu så kommer det bli problem. På fredag ska jag frilansa, känns bra och utmanande och ironiskt att just jag ska skriva om just det. Om en månad fyller farfar 90 år. Om en månad har festen som jag med förtjusnongs er fram emot bockats av. Då är det höst.