Över en kopp te.
Mobilen plingade till, eller durrade, de tackade "ja". Någon dag i veckan ska vi återförenas här istället för där. Mitt gammla liv ska få ta klivet in i det nya, nuvarande. Gymnasiegänget på middag. Städningen av skrivbordet är över, varje litet ting som heter skola har packats ned i kartongerna, mitt arkiv. Lådorna ekade, men plötsligt var de fyllda igen, av annat. Alla målarsakerna får fortfarande inte plats men har prioriterats, en liten del av min konstnärligaådra får nu utrymme igen. Skapade så mappen jag borde påbörjat för så längesedan, en mapp där alla lapparna med de där betydelsefulla betydelselösa svammlet och tankarna förts ned under långa nätter, ljusa dagar. Brev som aldrig skickats men ändå skrivits, som en berättelse om det som var. Bilder av stunder, urklipp, små ilska rader och strofer av glädje. Vissa saker får vänta med att bli genomlästa, några rader sen tar det stopp, konstigt det där hur man ibland lyckas få ned precis hela alltet på en bit papper, som att skära ut hjärtat och häfta fast det. Men, det är ju sån jag är, prata är inte min grej när det kommer till att röra sådant som jag själv är högst inblandad i utan då fungerar pennan bättre, men, önskar att det fanns lite mer vilja att faktiskt låta andra läsa vad som står. Kanske, kanske ridån skulle falla och plötsligt framträder hela jag. Idag anländer min nya platång. Lyckan är stor. Viljan att gå loss i skatbot störst.
Svammlar, vet inte varför men tror jag ändå vet, liksom som att jag pratar för mig själv. Smider planer för middag i veckan och ser fram emot ett magplask i minnen från tiden då allt förändrades och plötsligt var jag en av dem. Det var liksom vi, tjejgänget. Jenny, Ewe, Sandra, Elin, Elin. Men, önskar att hela helheten kunde komma, ett hej räcker inte längre utan vi behöver mer tid tillsammans och ta igen det som gått förlorat genom avstånd och jobb. 
