Nystan.
Livet rullar på medans jag står kvar och försöker förstå.
Jag vill le så att ögonen lyser. Jag vill le på riktigt.
Ännu ett besked.
Ännu ett avsked.
Vad är meningen med att leva om man inte får leva klart?
Jag vill le så att ögonen lyser. Jag vill le på riktigt.
Ännu ett besked.
Ännu ett avsked.
Vad är meningen med att leva om man inte får leva klart?
Vid ytan.
Tar en dag, ett ögonblick i sänder.
När livet stannar.
Jag tar en paus från livet.
Jag tar en paus från världen.
Jag tar en paus från bloggen.
Jag tar en paus för att inte ångra mina ord, inte ångra att jag skriver för mycket om det som jag lever mitt i, det som nu händer i min verklighet. Från ett steg i livet till ett annat. Hellre förlora en minut av livet än livet på en minut. Jag sluter mig innåt och ska bygga på det som rasat med vännerna till hantlangare. Ett skyddsnät av vänner som möter mig när livet faller, när livet stannar.
När jag nu tar min paus från alltet. När jag nu packar ihop livet. När jag nu måste se till att plåstra om mig själv passar jag på att uppmärksamma två bloggar som är speciella för mig, de ingår inte i min dagliga ritual men ändå glömmer jag inte av dem, de är värda att läsa, de är värda uppmärksamhet;
Emil, eller JD som jag känner honom som bäst, fann min blogg i bloggosfären.Genom att JD fann min blogg fann jag hans som nu gått vidare och blivit till en annan sorts blogg men, JD är värd att uppmärksammas för han funderar på det stora och lilla, vardag och fest. Om jag kännde JD på riktigt tror jag att vi hade varit nära vänner men, i dagens verklighet är vi vänner genom bloggen och det tycker jag är ganska märkligt fantastisk.
Clara lägger pussel precis som jag, den största skillnaden är att hennes bitar verkar passa. Clara fann jag med en hård plasthatt på huvudet den där dagen på bygget i början av hösten. Det var en solig dag och sedan dess har Clara fortsatt sprida solsken i mitt liv och nu även genom det skrivna ordet på hennes nya blogg. Clara är precis så som jag önskar att jag var. Hon sprudlar av liv, pratar göteborska och skrattar mycket, hennes blogg har ett djup och glimten i ögat.
När livet börjar igen, ses vi. För livet har en förunderlig förmåga att läka sig självt, jag måste bara låta det den tid som behövs och tro på att det går att fortsätta vandra även i nya fotspår, nya steg, nya banor.
När livet kommer åter.
Jag tar en paus från världen.
Jag tar en paus från bloggen.
Jag tar en paus för att inte ångra mina ord, inte ångra att jag skriver för mycket om det som jag lever mitt i, det som nu händer i min verklighet. Från ett steg i livet till ett annat. Hellre förlora en minut av livet än livet på en minut. Jag sluter mig innåt och ska bygga på det som rasat med vännerna till hantlangare. Ett skyddsnät av vänner som möter mig när livet faller, när livet stannar.
När jag nu tar min paus från alltet. När jag nu packar ihop livet. När jag nu måste se till att plåstra om mig själv passar jag på att uppmärksamma två bloggar som är speciella för mig, de ingår inte i min dagliga ritual men ändå glömmer jag inte av dem, de är värda att läsa, de är värda uppmärksamhet;
Emil, eller JD som jag känner honom som bäst, fann min blogg i bloggosfären.Genom att JD fann min blogg fann jag hans som nu gått vidare och blivit till en annan sorts blogg men, JD är värd att uppmärksammas för han funderar på det stora och lilla, vardag och fest. Om jag kännde JD på riktigt tror jag att vi hade varit nära vänner men, i dagens verklighet är vi vänner genom bloggen och det tycker jag är ganska märkligt fantastisk.
Clara lägger pussel precis som jag, den största skillnaden är att hennes bitar verkar passa. Clara fann jag med en hård plasthatt på huvudet den där dagen på bygget i början av hösten. Det var en solig dag och sedan dess har Clara fortsatt sprida solsken i mitt liv och nu även genom det skrivna ordet på hennes nya blogg. Clara är precis så som jag önskar att jag var. Hon sprudlar av liv, pratar göteborska och skrattar mycket, hennes blogg har ett djup och glimten i ögat.
När livet börjar igen, ses vi. För livet har en förunderlig förmåga att läka sig självt, jag måste bara låta det den tid som behövs och tro på att det går att fortsätta vandra även i nya fotspår, nya steg, nya banor.
När livet kommer åter.
Målinriktad.
Strategi. Pepp från alla håll; medvetet eller omedvetet. Pasta till lunch. Jag saknar de gamla matcherna, tävlingarna och uppvisningarna, då var det här tänket en del av min vardag. Ballerinaskor, svettiga gymnastiksalar och isiga backar.
Färdiga; gå.
Uppsatsen är klar. Den politiska kulturen i de två kommunerna är kartlaggd, om det nu är möjligt att kartlägga värderingar och inneboende åsikter. Känns bra och känns riktigt; viktigt. Regnet utanför avspeglar mitt humör. Konstigt hur det kan finnas så mycket vatten, innombords. Idag agerar jag likt förr, idrottskvinnan i mig lägger upp strategier och psyket ska knakas rätt. Startskottet ska avlossas.
Liten i det stora.
Det är fel. Det är inte så jag är. Jag kommer heller aldrig bli sån. Det är så enkelt att fly, fingrarna i halsen och det känns lättare för en stund, men så börjar det om. Jag måste, jag vet att jag måste. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag skulle inte falla utan att resa mig. Jag måste vända taggarna utåt istället för innåt, på något sätt måste jag. Linns och min långa vandring var som plåster, Henrik plåstrade vidare och slet sedan av det för att få mig att inse att det är mitt val. Ibland måste man våga sånt man inte egentligen vågar. Halka hit och halka dit.
Paketera rätt
Förövrigt skrattar jag gott åt de små tingen. Omslag. Den här boken botar vilken uppsatsångest som helst, den liknande bloggen är fenomenal.
Att gå på gala (typ).
Imorgon blir vi klara. Vi håller det psykiska tidschemat och fredagen kommer bli korrläsningens dag. Mycket jag gjort som jag ska göra, jag har inte gjort det jag inte ska göra, min psykiska närvaro är lite mer och bättre. Galenskap och gala. Snart ska grammisar delas ut, kanske den enda prisutdelning som jag faktiskt måste ta del av. Alla dom jag gillar bäst är nominerade, den här kvällen behöver jag. På med finskorna, nu.
Bergstopp.
Stina och jag har pulsat i snön. Suckat. Frustat. Pustat. Känner mig lite lättare för stunden. Sticka huvudet i snön. Gärna men, mest av allt skidor på. Lycka bakom ett par skidglasögon. Det är tisdag.
På något mirakulöst obegripligt sätt fann jag ork. Jag beslutade mig för att ta tag i dagen, jag har inte tid att åta den gå förbi liksom outnyttjad. Inte virda på saker om och om igen likt Rubriks kub (eller vad den nu heter). Mitt nyplattade hår förvandlades i snöblasket till docklockar och sedan till trollhår. Stämplade in en minut för sent men är redan åter, produktiviteten är i topp och 29 sidor är fyllda av politisk kultur. Nu väntar intervju och sedan jobb med den. Kan inte besluta mig för var jag ska ta vägen när kvällen kommer, kanske jag åker tåg, kanske jag stannar. Snart ska jag inhandla naturliga sömnpiller för tröttheten är påfrestande dagstid när den uteblir nattetid. Nya armbandet muntrar upp och de där glaskulorna på handleden i rosa, lila, grönt och brunt får mina mungipor att sväva uppåt.
Den gammla vägen mot stunder då tankarna försvinner.
Sömnlös natt. Trött dag. Borde redan hunnit längre, men orken finns inte, viljan är som bortblåst. Att inte dra förhastade slutsatser, att fortsätta tro utan tvivel. Den gammla vännen, fienden, fick stambesök under de sömnlösa nattsvarta timmarna. Jag lovar mig själv att idag ska jag inte. Jag ska inte låta de dumma tankarna ta över utan fortsätta vädja till förnuftet. Två fingrar, en toalettstol, så är man där igen, faller när sömmarna brister precis som de sa. Jag hatar att ha fel, jag vill tro på det goda.
Den verkliga verkligheten.
Känns som om jag varit i snöbollskrig. Mulad. Rödsprängd. Blöt. Kall.
Det har inte varit något snöbollskrig, men ett krig inombords. Vem vinner och vem förlorar?Så var man där igen, den gammla reflexen; fingrarna. Ångesten och förnedringen som på beställning men ändå gör jag det. Men nu är jag starkare, nu kommer jag inte falla på riktigt, idag är bara en engångsföreteelse.
Det har inte varit något snöbollskrig, men ett krig inombords. Vem vinner och vem förlorar?Så var man där igen, den gammla reflexen; fingrarna. Ångesten och förnedringen som på beställning men ändå gör jag det. Men nu är jag starkare, nu kommer jag inte falla på riktigt, idag är bara en engångsföreteelse.
Att lyssna.
7 januari.
Nedförsbacke i uppsatsen.
Strukturerade. Målinriktade. Ambition i överflöd. Uppsatshumöret fortsätter att svänga, nu tror jag på det här igen. Vi är nästintill klara med resultatredovisningen och det som återstår gör vi imorgon för att onsdag bita tag i diskussionen och förhoppningsvis fredag med nöjda leenden trycka på "print". Det vi lämnar efter oss kommer inte sätta djupa spår i historien men, det vi skapar är intressanta formuleringar och spännande uttalanden om framtiden. Jag trodde på en sen hemgång, men vi stämplade ut förnuftigt redan kl 16 och nu ska huvudvärken botas med sömn, ska samla mod för senare.
Att gapa över mycket.
Jullov.Under min vistelse söderut har lov varit något jag argt förklarat inte existerar i min verklighet. Jag har inte ens julledighet utan vad jag har är föreläsningsfria dagar. Inte semester, inte lov, inte ledighet utan någon konstlad slags frihet som kännts allt annat än fri. Men, vissa dagar har jag tagit mig friheten att vara helt fri, jag har gjort små ting jag längtat efter hela hösten:
Det har nog varit en rätt bra tid där nere, trots allt.
Bandat.
Den näst sista intervjun är omöjlig att lyssna på. Från att känna kontroll till det motsatta. Om en vecka ska denna uppsats vara inlämnad i sin slutgiltiga version, i fredags tvivlade jag inte men nu tvivlar jag mycket. Ska göra ett försök till med lyssningen men det ser brusigt ut. Jag behöver min ljudfanatiker på alla vis; inte bara som en del av vardagen utan som den ständiga stöttepelaren. Det är en konstig tid just nu, jag bara väntar; väntar på beskeden i flertal och mitt annars så positiva jag har tagit semester.
Säg något snällt.
Blev inte bubblande skratt utan en välbehövlig tupplur på tåget.
Vänner, vad skulle jag göra utan dessa ljus? Kloka ord, stora ord, de rätta meningarna. Oron är mindre men där, men mindre; mycket mindre. Imorgon ska jag sova bort dagen, veckan som väntar ger både rynkor och grått hår: Uppsats ska färdigställas, tentapluggande ska ske, där emellan ska allt det där andra ske.
Eftertanke.
Förmår mig inte att duscha, schamponera håret och klä mig. Allt tar emot. Det lilla blir betydelselöst i det stora, det stora blir betydelselöst i det lilla. Jag vänder ord, jag skriver ut dubbelsidigt -allting får en dubbel betydelse som är betydelselös eller betydelsefull. Jag känner mig som en rumpnisse, jag frågar mig "varför blev det på detta viset?".
Helgens planer är inställda, istället ska jag gräva där jag står, nästan. Jag ska åka tåg och komma åter. Solstrålarna kommer nå mig, idag ska jag skratta med dom andra, måste ta vara på stunden för man vet inte när det tar slut. Inte bara drömma utan uppleva. Ta för sig av livet medans det levs. Jag strukturerar för kommande tid, var sak i sin mapp med sin alldeles egna gula lapp, om jag skulle packetera mig själv i en av dessa mappar och märka dem skulle rubriken vara enkel och kursiv; "frusen".
Helgens planer är inställda, istället ska jag gräva där jag står, nästan. Jag ska åka tåg och komma åter. Solstrålarna kommer nå mig, idag ska jag skratta med dom andra, måste ta vara på stunden för man vet inte när det tar slut. Inte bara drömma utan uppleva. Ta för sig av livet medans det levs. Jag strukturerar för kommande tid, var sak i sin mapp med sin alldeles egna gula lapp, om jag skulle packetera mig själv i en av dessa mappar och märka dem skulle rubriken vara enkel och kursiv; "frusen".
Stoppar här.
Det är så typiskt. När jag planerar blir det, det motsatta. Men, dagen har rullat på och Stinas besök var dagens höjdpunkt. Hunnit med det jag tänkt mig. Vad som gick fel i planeringen; berg-och dalbanan är påväg att spåra ur. Hurmörsvängningarna är gigantiska och huvudvärken därefter. Jag orkar inte, vill inte och borde inte tänka mer. Men jag tänker, jag funderar och jag reagerar. Jag resonerar och ilsknar till, blir arg på mig själv för att jag gör vad jag gör om och om igen. Ur funktion.
Att dagdrömma.
