När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det är fel. Det är inte så jag är. Jag kommer heller aldrig bli sån. Det är så enkelt att fly, fingrarna i halsen och det känns lättare för en stund, men så börjar det om. Jag måste, jag vet att jag måste. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag skulle inte falla utan att resa mig. Jag måste vända taggarna utåt istället för innåt, på något sätt måste jag. Linns och min långa vandring var som plåster, Henrik plåstrade vidare och slet sedan av det för att få mig att inse att det är mitt val. Ibland måste man våga sånt man inte egentligen vågar. Halka hit och halka dit.