När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Blev presenterad som en inventarie. En inventarie? Kännde mig plötsligt ännu mossigare. Nästan yngst men ändå presenterad som en gammal gråhårig tant i papiljotter. Men, jag tror de andra funderade hur det kunde vara möjligt, att jag som var yngst hunnit mest och på något sätt var nog inte presentationen av mig som MKV räv så hemsk utan rätt cool. Tydligen har jag satt mina avtryck på institutionen eftersom de har koll på att jag finns kvar frågan är bara om den kollen har en positiv eller negativ klang, jag tror positiv eftersom föreläsaren harklade sig och höjde hakan innan han presenterade mig, en inventarie här i huset.  

Galet. Någon har sågat av mina ben under knäskålarna. Ingen känsel. Ingen gång. Skrämms av min egen spegelbild. Det där slaget mot huvudet kanske var hårdare än jag minns, pinsamt att jag inte piggnar till utan snarare säckar ihop mer.  Imorgon ska jag till skolan, om tolv exakta timmar ska jag träffa mina kursare för fem veckor framöver, vilket underbart strålande första intryck jag kommer göra.

Kramp i skrattgroparna. Värk i skrattmusklerna. Skratt, skratt, skratt. Tio frågor, mängder av svar. Resan var lång men, kanske den roligaste och defenitivt nordligaste jag rest. Safari på riktigt. Renflock, rådjur och rävar. Norrland. Mitten av Sverige och plötsligt låg vår högskola i södra delen av landet. Stora jackor och fullastad; överlastad bil. Minimalt med sömn och kroppen skriker men det gör inget. Östersund var det bästa på länge, personkemi så det blixtrar.  Många besökare, gigantiskt antal intresserade. Vi kan kalla vår tripp succé. Återigen; nya vänner. Skratt, skratt, skratt.

Någon har pissat på porten. Jag klev i pölen. Bra början. Efter en galet sömnlös natt så finns det ingen återvändo idag måste jag skriva hemtentan, jag har tre dagar mindre på mig än dom andra och just nu känns dom där tre dagarna jätte långa. Jag kan inte det här. Etik och moral är inte min grej. Jag är inte moral och defenitivt inte etik. Emma ringde och berättade att hon scannat in uråldriga bilder från bättre tider; tider då dagen styrdes av oss tre. Jag var den mörkhyade, jag som kanske egetligen är blekast av alla. Jag saknar er; el ajó och Lotta, hur kom det sig att vi hamnade så långt ifrån varandra?  

Är så där sjuk som bara killar tro sig kunna vara; skillnaden är att jag är precis så sjuk. Från ingenstanns kom allt samtidigt; feber, yrsel, halsvärk (inte ont utan smärtsam värk) snuva och en kropp som överkokt spagetti. Lägligt till tusen. Jag som hade planer, bra planer, roliga planer. Nu finns inte ens orken att gå de där fyra metrarna och hämta TV-dosan.

Gårdagen spenderades jobbande, väl hemma igen -fast det där är ett diffust begrepp (hemma) för egentligen hade jag ju även varit hemma hela dagen men, då i en annan stad, så föll det jobbiga över mig. En fjant, en patetisk fjant. Jag vill tillbaka till då allt var normalt, nu vet jag inte vem eller vad jag är, jag känner inte igen personen som jag kallar för jag. Allt är förändrat och min tro på att det kanske skulle kännas bättre med tiden börjar kännas naiv. En del av mig lever vidare och livet ler men en annan del sitter fast med tankarna; alltet försvann på någon timme. Splittrad splitter. Det är nu jag vill skriva om allt det där innersta, om de stora små ljusglimatarna som plingar till, men också om det skrämmande insikterna om att det jag trodde kanske var fel ända från början av slutet. I mitt nästa liv ska jag be om att få ha blå kläder och kort hår, jag ska ha ett hjärta av stål och inga muskler som gör att jag kan le, jag ska be dem ta bort de där egenskaperna som varit mina bästa tills nyss; min snällhet och min godhet ska bantas ned rejält. Hade jag varit elakare och lite mer matcho hade mitt allt, mitt liv; min framtid funnits kvar.  

Vet inte hur men, jag lyckades ta mig till föreläsningen och var där alldeles för tidigt dessutom. Druckit några liter vatten och börjar känna mig likt en flodhäst men det hjälper tydligen inte. Någon har knaprat kexchoklad med mina tänder och torrheten är total.  Förövrigt påminndes jag ännu en gång igår om varför jag tackar ja till projekt konstant; att träffa människor jag inte visste existerade och skratta tillsammans. Gårkvällen var värd kexchokladkänslan. Kanske jag var lite för fnittrande mot vissa men det bjuder jag på och önskar att få en omgång tillbaka.

Olägligt. Jag bygger murar för att skydda mig mot konsekvenserna. Frågade hur jag mår. Det är bara jag som vet svaret. Det är bara jag som vet hur det känns att vända ilskan innåt mot mig själv. Hur mår jag? Jag försöker le så mycket jag bara kan, passa på att skratta när det ges tillfälle, kanske är det vad som sägs; att jag mår bra, jätte bra. Hur fel kan man egentligen ha(?)

Förra helgen vid den här tiden var mungiporna i taket. Jag skrattade och kvittrade. Jag dansade och chansade. Jag var eld och lågor. Nu är stämningen ungefär densamma fast tvärtom. Gårdagen var en minst sagt svängande dag som avslutades drottninglikt. Clara lyssnade och jag började andas igen. Johanna och Ullrika livade upp kvällen och stora avslöjanden avslöjades med mer eller mindre utförliga detaljer. Krampen i smilegroparna var konstant och tröttheten stor.

Idag; Vi monterade montern och jobbade dagen lång för att stupa i soffa och fotölj, Clara och jag i likadana svarta tröjor med den stora loggan på. Mot Bojsen och 5:an, Linn och jag kollade på tjejfilm och minndes åren då livet var lite annorlunda men ändå lika komplicerat.  Ont och gott, svart och vitt och ett hjärta på gränsen till att sprängas. Vi förberedde morgondagens fotografering för musikalen och stylade. Samtalet och vetskap. Det blev som det blev, sömnen går inte att hitta, tankarna är för stora och huvudet för trångt, men, ögonen glittrar mer när de är lite blöta och rouge behövs inte när kinderna är röda.

Trassel. Fiasko. Tönt.

Humöret når nya höjder och därefter bottennoteringar. Jag susar runt i min egen berg-och-dalbana, huvudet ned fötterna upp eller hur det nu var. Jag kan inte sånt här.

Snö.

Humöret svänger. Jag skrattar för mig själv och blir nästan chockad över att jag kan.

Snö. Vit jäkla underbar snö. 

 

Utan mig är inte livet mitt. Bamseplåster med dunderkraft. Måste ta mig tid för sorg, att sörja, annars går jag sönder och egentligen tycker jag livet är fantastisk, just nu har jag bara fastnat i en rosentagg. Jag har rätt att inte vara som jag en gång var. Jag har rätt att förändras och utvecklas.

Att leva är att välja, att inte välja är också ett val. Hur jag har det beror helt och hållet på hur jag tar det som händer mig. Motgång kan vara ett trappsteg till framgång. Bestämma mig för hur jag vill leva mitt liv; jag har bara ett. Jag utvecklas mest när jag vågar ta steget ut i det okända. Även om jag går sakta kommer jag fram till slut.

En del väntar på att de ska se ljuset i tunneln. Varför inte ta ett kliv framåt och tända det där jäkla ljuset själv?
Kom igen.