När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Är så där sjuk som bara killar tro sig kunna vara; skillnaden är att jag är precis så sjuk. Från ingenstanns kom allt samtidigt; feber, yrsel, halsvärk (inte ont utan smärtsam värk) snuva och en kropp som överkokt spagetti. Lägligt till tusen. Jag som hade planer, bra planer, roliga planer. Nu finns inte ens orken att gå de där fyra metrarna och hämta TV-dosan.

Gårdagen spenderades jobbande, väl hemma igen -fast det där är ett diffust begrepp (hemma) för egentligen hade jag ju även varit hemma hela dagen men, då i en annan stad, så föll det jobbiga över mig. En fjant, en patetisk fjant. Jag vill tillbaka till då allt var normalt, nu vet jag inte vem eller vad jag är, jag känner inte igen personen som jag kallar för jag. Allt är förändrat och min tro på att det kanske skulle kännas bättre med tiden börjar kännas naiv. En del av mig lever vidare och livet ler men en annan del sitter fast med tankarna; alltet försvann på någon timme. Splittrad splitter. Det är nu jag vill skriva om allt det där innersta, om de stora små ljusglimatarna som plingar till, men också om det skrämmande insikterna om att det jag trodde kanske var fel ända från början av slutet. I mitt nästa liv ska jag be om att få ha blå kläder och kort hår, jag ska ha ett hjärta av stål och inga muskler som gör att jag kan le, jag ska be dem ta bort de där egenskaperna som varit mina bästa tills nyss; min snällhet och min godhet ska bantas ned rejält. Hade jag varit elakare och lite mer matcho hade mitt allt, mitt liv; min framtid funnits kvar.