När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Förra helgen vid den här tiden var mungiporna i taket. Jag skrattade och kvittrade. Jag dansade och chansade. Jag var eld och lågor. Nu är stämningen ungefär densamma fast tvärtom. Gårdagen var en minst sagt svängande dag som avslutades drottninglikt. Clara lyssnade och jag började andas igen. Johanna och Ullrika livade upp kvällen och stora avslöjanden avslöjades med mer eller mindre utförliga detaljer. Krampen i smilegroparna var konstant och tröttheten stor.

Idag; Vi monterade montern och jobbade dagen lång för att stupa i soffa och fotölj, Clara och jag i likadana svarta tröjor med den stora loggan på. Mot Bojsen och 5:an, Linn och jag kollade på tjejfilm och minndes åren då livet var lite annorlunda men ändå lika komplicerat.  Ont och gott, svart och vitt och ett hjärta på gränsen till att sprängas. Vi förberedde morgondagens fotografering för musikalen och stylade. Samtalet och vetskap. Det blev som det blev, sömnen går inte att hitta, tankarna är för stora och huvudet för trångt, men, ögonen glittrar mer när de är lite blöta och rouge behövs inte när kinderna är röda.